torsdag 1 oktober 2009

Det kan heta n*boll - men säg inte det!

 En fundering har svirrat i mitt huvud över natten.


Den tar avstamp i gårdagens inlägg - att om folk säger svininfluensa, så heter det också svininfluensa. Vad myndigheterna än använder för beteckning.

På Facebook, det sociala nätverket, finns två konkurrerande grupper. En för dem som vill hävda sin rätt att säga "n*boll" därför att det alltid har hetat så, en annan grupp under beteckningen "Det heter för fan INTE n*boll!"

Igår skrev jag om det självklara i att säga svininfluensa, idag tänker jag argumentera för varför man inte bör använda n*boll.

Hur går detta ihop - är jag inkonsekvent?

Nej, jag tycker inte det själv i alla fall. Så här, nämligen:

1) Det heter n*boll, liksom det heter svininfluensa. Därför att dessa ord används.
2) Använd ändå inte n*boll - säg chokladboll istället.

Därför att vi vet att n-ordet är ett ord med en historia som gör att många tar illa upp när det används. Därför är det inget bra ord, även om det används. Varför förolämpa en grupp avsiktligt och medvetet? Det är inte vad jag skulle kalla hyfs och folkvett helt enkelt.

Svinen då, och grisbönderna? Ska vi inte av hänsyn till dem låta bli svininfluensa? Från USA kom rapporter om sjunkande fläskförsäljning i svininfluensans tidiga skede. Då behövs frågan: Är grisbönder historiskt en socialt missgynnad och diskriminerad grupp?

Nej, är mitt svar. Och däri ligger skillnaden mellan n*boll och svininfluensa. Båda orden finns, men det ena bör du inte använda om du vill försöka vara en god medborgare.

Den grisbonde som har något att invända får gärna höja sin röst och kommentera detta inlägg.

Jag är politiskt korrekt - och det är jag stolt över!

EDIT: Jag har inte besökt denna min gamla blogg på mycket länge, och när jag läser den idag ser jag att jag har skrivit ut n-ordet på flera ställen. Det tyckte jag tydligen gick för sig 2009, men det tycker jag inte 2023 och därför har jag ändrat i texten.

onsdag 30 september 2009

Myndigheter bestämmer inte tillåtet språk - svininfluensa

"Och så får man ju inte säga svininfluensa nu heller..."

Jag hörde denna fras uttalas i min närhet nyligen. Nähä, vem har bestämt det då, tänkte jag. Och svaret är lika givet som glögg vid första advent. Ingen har bestämt det, och ingen kan bestämma det.

Om influensan som lurar där ute någonstans benämns svininfluensa av i stort sett alla som talar om den till vardags, ja, då heter den ju det.

Sedan är det helt annan sak att de myndigheter som är inblandade i samhällsskydd, vacciner och vård har bestämt att de tänker använda "den nya influensan". Det håller de sig till visar mina turer runt på diverse hemsidor.

Google kan vara ett litet mått på hur nya ord används i skrift. Svininfluensa ger över 3 miljoner träffar, nya influensan bara en dryg miljon. Svininfluensa vinner på poäng, utan tvekan.

Alla stora medier använder svininfluensa - även om SR:s Ekot fortfarande garderar sig ibland med "den så kallade svininfluensan".

Just den garderingen tycker jag ytterligt illa om - för mig har den ett signalvärde: "Vi som är duktiga och pålästa vet minsann vad det heter på riktigt, men för att alla därute som är för dumma för att fatta vad myndigheterna har bestämt - för att de ska begripa så talar vi deras språk, litegrand".

Så var den här garderingen troligen inte medvetet tänkt, men det är så den klingar i mina öron.

"Och så får man ju inte säga svininfluensa nu heller..."

Den som använder den frasen ger också uttryck för samma gardering fast från andra hållet, och det gillar jag inte värst heller - det antyder en slags tro på en överordnad språkpolis, som kan styra och ställa och verkligen bestämma vad vi ska säga.

Och så funkar inte språket. Tycka vad man vill - men det som var "fel" blir rätt när det används av tillräckligt många. Annars hade våra lärare fortfarande tittat snett på oss när vi skriver "vi är" istället för "vi äro".

Däremot är det klokt att veta att när myndigheterna talar om svininfluensan så kommer de att säga "den nya influensan".

måndag 28 september 2009

Everyone's doing it all the time

Lyssna en stund - var som helst, på nästan vilket samtal som helst. Telefonsamtal, på bussen, i radio, i tv. Alla gör det hela tiden.

En liten överdrift, såklart. Inte alla. Inte hela tiden. Men lyssna!

Du kommer att höra hur proppfullt talspråket är av engelska. Enstaka ord. Små inskjutna utrop. Fasta fraser. Hela meningar ibland.

"What's up?"

"Shit happens!"

"Här ska du få en liten teaser."

"Oh, spooky..."

"He's my man!"

Bra eller inte? Till vardags får det vara som det är för min del. I svenskspråkig radio och tv utestänger engelskan delar av publiken, och det är inte riktigt schysst.

Programledare och journalister i breda medier ska alltid uttrycka sig så enkelt och begripligt som möjligt. Och det innebär rimligen också att det är svensk svenska som gäller.

måndag 14 september 2009

Att kliva över dialektgränsen in i ett nytt språk

Att svenska och finska är två språk är så uppenbart att det inte behöver diskuteras. Sinsemellan totalt obegripliga. Genomgripande grammatiska skillnader. Basordförråd med mycket få gemensamheter.

Men när två språk/dialekter liknar varandra - vad är det då som avgör när en dialekt blir till eget språk? Jag har funderat på det där lite då och då - senast frågan flöt upp i mitt huvud var i somras när vi åkte till Skottland.

Jag började läsa på och hittade språket scots - eller är det lite udda stavad engelska - alltså en dialekt?

Scots:

"We want tae mak siccar that as mony folk as possible can finn oot aboot the Scottish Pairlament."
Engelska:

"We want to make sure that as many people as possible can find out about the Scottish Parliament."
Vi tar ett par textsnuttar till - och i det här fallet betraktar vi det som rätt självklart att det rör sig om två språk (citerat från engelska Wikipedia):

Danska, följt av norskt bokmål:

"I 1877 forlod Brandes København og bosatte sig i Berlin."

"I 1877 forlot Brandes København og bosatte seg i Berlin."

Minimal skillnad i text, och trots att vi vet att danska och norska låter helt olika, varför räknas det så självklart som två språk?

Skillnaden mellan standardsvenska och älvdalska eller jämtska är mycket större än i exemplet här uppe, men ändå - historiskt har älvdalska och jämtska räknats som dialekter.

Litet textprov på älvdalska (hämtat här):

"Ig wet fel ur ruoli eð brukeð wårå dar gęslpåytjin add dugåð riet nån uonngums. Addum ien slaikan uonngums i gęslun iessn."
Det finns massor mer att skriva om andra varandra närliggande målfören, och huruvida talarna av målen räknar sitt sätt att tala som språk eller dialekt - och inte minst - vilken ståndpunkt omvärlden intar. Det gäller till exempel tornedalsfinska och finska. Bokmål och nynorsk i Norge. Tjeckiska och slovakiska. Serbiska, bosniska, kroatiska.

I de fall det finns tveksamhet i frågan dialekt/språk så kan man också utgå från att det finns en mindre eller större språkstrid i faggorna. För ett språk har så mycket större status än dialekt.

Fundera själv på dina fördomar och föreställningar.

Dialekt - när hjärnan får jobba själv dyker gärna en massa associationer upp: bonnigt, fult, ovårdat, rotvälska... Inte hos dem som gillar sin dialekt, men väldigt ofta hos andra i omgivningarna.

Språk - det är något eget, något som bär en kultur. Ens eget språk vill man föra vidare till sina barn.

Finns det någon tumregel då - dialekt eller språk? Njaäe, gränsen är flytande. Språk tenderar att:
  • ha ett eget skriftspråk och en litterär tradition
  • ha makt och myndighet bakom sig
  • ha talare som själva är säkra på att de talar ett språk
  • ha en omgivning, och kanske framför allt myndigheter, som erkänner språket

Med den definitionen är scots ett språk, liksom tornedalsfinska - älvdalskans vänner strävar på för att nå från dialekt till språk. Läs till exempel denna diskussion kring älvdalska på Wikipedia.

Att lyssna på från Språket i Sveriges Radio P1:

P1 VR Språket 20090624 Jämtska - språk eller dialekt?

Kan strävan efter ett eget språk gå för långt? Ja, det tror jag nog. Om två liknande mål hamnar på varsin sida av en riksgräns, om de två länderna blir konkurrenter (eller rent av fiender) - då finns en tendens att ta fasta på och försöka förstärka de skillnader som finns.

På så sätt blir "vi" tydligare, men också "de" blir tydligare. Det ökar inte den mellanfolkliga förståelsen.

torsdag 10 september 2009

Inte bara ärter spritas

Spritar ärter - det gör jag nästan aldrig. Såvitt jag begriper betyder det att pillra ut ärter ur ärtskidan.

Denna sensommar/höst har det säkert spritats en och annan ärta, men det som verkligen spritas numera - det är händer.

Sjukvården har länge spritat. Men ordet har verkligen fått vingar och flugit ur klinikerna på senare tid.

På varje toalett på mitt jobb står den - handspritsflaskan.

Apropå höstens hot - läste en twittrad ordvits häromdagen. Saker som är lika: Svininfluensa - gubbsjuka.

Här kan du också läsa om sprita.

lördag 29 augusti 2009

"Borås kan tyckas vara omstörtande"

Inför Elfsborgs match mot Lazio lät vi google jobba lite på egen hand, och översätta en text om Borås ur den italienska sporttidningen Gazzetta dello Sport.

Än en gång kan man konstatera: Automatiska översättningar fungerar faktiskt ganska hyggligt för att i någon mån begripa sig på texter på språk i vilka man annars bara har ytterligt grunda kunskaper.

Dessutom har översättningarna den ovärderliga egenskapen att vara omedvetet humoristiska. Att skratta åt en människa som har bristande kunskaper i ett språk, men ändå försöker - det är ofint, rent av elakt. Att skratta åt en maskin som snurrar till det språkligt - ja, då kan man ha kul utan dåligt samvete.

"Borås kan tyckas vara omstörtande" påstår Gazzettan via google. Jodå... det vet vi som bor här.

Och Borås arena är inte att leka med: "Däremot är akustiken i arenan perfekt och arenan verkligen kan förvandlas till en liten påse."

Till sist biljettinköp. Twenty-fem? Hur blev det så?

"Biljetter kan köpas på Magic Time Travel i Rom, bred Bargellini 38, till en kostnad av twenty-fem euro per kupong."

lördag 22 augusti 2009

Pissemyra

De gör ont när de bits.

Man lär sig hela tiden. Även om myrorna.

Det visar sig att ordet pissemyra även finns på engelska i formen "pismire".

Nuförtiden ålderdomligt, men Shakespeare använde det.

Lätt att tro att det handlar om vikingatidskt nordiskt inflytande, och minst en historisk ordbok på nätet slår fast att "pismire" har fornnordiskt ursprung. En annan ordbok hävdar "troligen nordiskt ursprung".

Men jag tror inte på det riktigt. Svenskt dialektlexikon är tämligen rikhaltigt när det svenska dialektala "maur" utforskas.

Där anges besläktade ord i en rad språk - bland annat walesiska och persiska (språkhistoriskt rejält avlägsna kusiner till svenska) - och detta får mig att luta åt att vi snarare bör söka ett gemensamt ursprung i den indoeuropeiska språkfamiljen när det gäller pissmyra/pismire, än teorin om utlån av pissmyra från vikingar.

Den som är bättre bevandrad eller vet mer får gärna säga ifrån.

fredag 21 augusti 2009

Ta det säkra för(e) det osäkra

Ja, ibland tror man att man vet hur det ska vara...

Och så visar det sig vara, om inte tvärt om, så något ditåt.

Jag läste Stieg Larssons trilogi nyligen (del 2 och 3) och retade mig på att han skrev "ta det säkra för det osäkra" upprepade gånger.

Heter "förE det osäkra" tyckte Språkbråkaren, alldeles bestämt.

Så började jag kolla om jag hade rätt, och fick konstatera att mitt språkpolisande (jag HAR ju lovat att inte polisa!) inte hade fog för sig.

Lite googlande visar att nätet är tämligen fullt av tvärsäkerhet - åt båda hållen. Men här, som så ofta, är tvärsäkerhet alldeles galet. För också, som så ofta, är rätt svar: det kan heta antingen eller, båda är rätt.

Den äldsta formen tycks vara "...för det osäkra". Men expertisen avvisar den tolkning många vill ha: att uttrycket skulle gå ut på att inte tro att det säkra är säkert. Att även räkna det man tror är säkert som osäkert.

Missuppfattning kan även drabba "...före det osäkra". Nämligen denna läsart: Ta först det säkra, sedan också det osäkra - i tur och ordning.

Nej, vare sig man väljer "för" eller "före" så ska satsen läsas som "att ta det säkra istället för/hellre än det osäkra".

torsdag 6 augusti 2009

Söndag Tålamod är i Borås med laget

Fotbollsklubben Braga från Portugal spelar mot Elfsborg ikväll. Jag rekar lite på klubbens hemsida, och med kunskap i portugisiska nära rudisnivå låter jag google översätta.

Dessa automatiska översättningar funkar faktiskt hyggligt, och blir dessutom ofta riktigt festliga.

Domingos Paciência heter Bragas tränare. Google, som översätter rakt av och utan mycket till hjärna (såklart), ger sig även (fast bara ibland) på detta namn med glatt humör.

Efter denna övning kommer jag nog alltid att minnas tränaren vid namn Söndag Tålamod. Titta på den stilige mannen här och kolla bildtexten.

tisdag 4 augusti 2009

"Oemotståndligt mjukt"

Jag värmer upp efter semestern med en minifundering kring reklamspråket.

Hörde igår att "åtta av tio frisörer anser att 'schampo xx' gör håret oemoståndligt mjukt".

Jaha. Hur ställde schampoföretaget frågan till frisörerna för att producera det svaret? Kan det ha varit en ledande fråga?

Och vad tyckte de resterande tjugo procenten?

tisdag 14 juli 2009

Stackars skata - ingen heter som du

Många byter efternamn. Ibland till sin makes/makas rakt av. Ibland till mormors flicknamn. Ofta till något helt nyskapat. Patent- och registreringsverket har en lång lista med förslag - ett litet urval:

Abalm, Abanker, Abarv, Abarve, Abeback, Abebacke, Abebacken, Abebalk, Abebark.

Men jag har upptäckt en nästan helt outnyttjad potential. Fåglar nämligen. En hel del hets visserligan redan: Orre, Tjäder, Örn, Falk, Dopping, Duva, Kråka (faktiskt) etc.

Skata tycks dock ledigt, liksom några andra med lite lägre attraktionskraft: Spillkråka, Pungmes, Nötskrika, Gråtrut.

Här dock flera som jag själv skulle kunna tänka mig, som lite fågelknas: Hackspett (tänk om jag hette Hacke också), Sommargylling, Rosenfink, Rödhake, Koltrast, Gärdsmyg. Det finns många, många fler.

söndag 12 juli 2009

Rummen som ärvde sina namn

Vardagligheterna från förra inlägget fortsätter.

Mina föräldrars sängkammare och deras vardagsrum fick sina benämningar i arv från mödernet. Mamma uppkallade dem efter sina rumsliga motsvarigheter i sitt föräldrahem.

Min fru såg till att vårt storarum fick heta så, efter sin barndoms storarum.

Detta leder oss in på dagens egentliga huvudfundering, som vi kan kalla benämningsinitiativet eller kanske uppkallandeprivilegiet.

I min familj är det min fru som ger saker namn. Inte för att jag inte får, utan helt enkelt för att hon har vanan inne och mig faller det oftast inte in.

Det kan handla om husliga rum, men oftast om rum på annat sätt - naturens rum och platser i vår närhet.

Hon började redan i koltåldern med Finstensberget vid sommarstugan. Vårt första hem hette Nennebo, efter mitt förnamn uttalat av en mycket liten pojke. Vårt andra hem omges bland annat av Svackan, Smultronängen och Lingonkullen.

Urgamla namngivningsprinciper lever som synes även i våra dagar. Om jag hade levt på medeltiden kunde gården där jag bodde mycket väl ha fått heta Nennebo. Och det namnet kunde lätt som en plätt ha levt genom århundraden in i vår tid.

tisdag 7 juli 2009

Rummet som hette vad det inte var

Alla dessa rum.

I mitt barndomshem hade vi ett vardagsrum. Det hette så. Och i det rummet var vi nästan aldrig till vardags - utan till jul och vid extra festliga tillfällen. Varför hette det vardagsrummet?

Min kompis hade inget vardagsrum. Den familjen hade ett storarum. Det tyckte jag lät konstigt och ovanligt då. Nu har jag och familjen ett storarum som lika gärna kunde vara vardagsrum, för där är vi varje dag.

Åter till barndomen. Vi hade ett allrum också. Det var det egentliga vardagsrummet. I källaren fanns på 70-talsvis en gillesstuga. Något enstaka gille var där väl, men mest stod det tomt.

I min frus föräldrahem är det skillnad mellan i hallen och på hallen. Man kommer in i hallen, om det inte är till vardags för då kommer man in källarvägen. "På hallen" är en något utvidgad hall en trappa upp och där står tv:n.

En annan kompis från förr hade inget festligt vardagsrum utan ett finrum. Nåde den som gick in där och lekte.

En generation bakåt till: I min mammas barndoms herrgårdsliknande säteri fanns serveringsgången som ledde till "salen" - husets hjärta, med ett enormt matsalsbord. Senare blev det också tv-rum. Julgranen kunde gott vara tre meter hög där.

Mina föräldrar bodde i sängkammaren. Sovrummet hette det inte.

Hur "beslutar" en familj vad rummen ska kallas? Vad heter rummen i ett hus eller en lägenhet med öppen planlösning? Heter köket alltid köket? Så många frågor...

lördag 27 juni 2009

Sommaretymolgi

Hett. Svett. Bad.

Men varför har vi sommar. Årstiden kunde lika gärna heta något annat, såsom "solingen", "hötiden", "ljuse".

Svensk etymologisk ordbok på nätet brukar kunna bota denna slags funderingar lite.

Sommar, summer, Sommer. Svenska, engelska, tyska - vi har något gemensamt alldeles uppenbart.

Vi backar lite i tiden: sumar (fornhögtyska, fornsaxiska), sumor (anglosaxiska).

Och lämnar Europa: sáma (sanskrit) = halvår. Jämför med latinska prefixet semi-.

Då har vi, enligt den etymologiska ordboken, troligen tagit oss tillbaka till en tid och ett samhälle där man räknade med två årstider, omfattande varsitt halvår.

måndag 22 juni 2009

Ödestigen felhörning

När någon säger "ödesdiger" hör inte alla rätt. Om man inte vet att "diger" är ett svenskt ord, så hör man kanske något annat, skriver eventuellt sedan det man tror man hörde. Och då blir det omedvetet fel (enligt ordboken fel, i alla fall).

Detta är inte så konstigt - alla kan inte vara lika skickliga i språkets hörn och kanter. Och skriva får man ändå.

Något som dock gör mig lite häpen - det är att det tycks gå att tjäna sitt uppehälle med språket som verktyg, utan att kunna sitt verktyg. Liksom synd om alla som kan skriva och ändå inte lyckas få jobb.

Jag läste på filmfodralet till en svensk film:

"Men i en ödestigen sekund förvandlas hans liv..."

söndag 21 juni 2009

Alfabetsmetoden

För länge sedan försökte jag lära mig franska med något vi skulle kunna kalla alfabetsmetoden. Ett litet lexikon hade jag, tänkte börja på A och jobba mig fram till Z. Plugga, plugga, plugga - sedan skulle jag kunna allt.

Det tog stopp rätt fort. Ett enda ord minns jag från mitt projekt. Aiselle. Betyder axel.

Till ingen annan nytta längre, än att jag kunde skriva denna lilla historia.

fredag 19 juni 2009

Sjungom studentens...

Jag trodde att jag visste att det är "Sjungom studentens lyckliga dag".

Men överallt i nyss förgången tid såg man "Sjung om..."

Sjungom eller sjung om. Vad ska det vara?

Om de som skriver på nätet finge bestämma - tveklöst "Sjung om" med 66.000 googleträffar mot 9.000.

Om min sångbok får bestämma heter det "Sjungom" vilket lär ska uttolkas "Låt oss besjunga".

Sätherberg skrev texten på uppmaning av prins Gustaf, som komponerade.

I första trycket, googlar jag fram från lite luddig källa, stod "Sjung om". Kanske ett feltryck. Kanske menade han ändå "Sjungom" för så trycktes det senare.

När tidningar skriver "Sjung om" kommer gärna språkpolisen i läsekretsen fram och hävdar "Sjungom".

Men - framför jag bestämt - varför tvista? När sången används som den är avsedd, det vill säga sjunges, så höres ingen skillnad vilket du sjunger - sjung om eller sjungom - bara sjung! Så det så.

söndag 7 juni 2009

Danskt dialektiskt djupdyk

Först: Liksom vid min norska språkutflykt gäller idag reservationen, att jag här tassar nära kanten av min kompetens - vilket betyder att det jag skriver, tror jag mig veta är sant och riktigt, men kan vara missuppfattat. Med detta skrivet spinner vi loss.

Vi graderar de tre stora nordiska språken efter nutida "dialektighet".

1) Norge leder dialektligan. Dialekter har tämligen hög status, brett stöd och lever också kvar i genuin (och ibland ganska svårbegriplig) form.

2) Sverige placerar jag här. Det går fortfarande i de flesta fall bra att höra (ungefär) varifrån en person kommer genom uttal och satsmelodi. Regionala och lokala grammatiska skillnader dock på starkt avtagande, men är inte borta än. Jag hör regelbundet båten kallas "han" och dörren "hon" i ett för standardsvenskan numera främmande tregenussystem.

3) Danmark. Traditionella dialekter är närmast dödförklarade enligt de källor som jag har sneglat på. Standarddanska = københavnsk är mycket dominerande, men regionala uttalsskillnader fortlever.

Det var något slags grovt nuläge. Den som vet bättre hör av sig och protesterar.

Fast egentligen var det bakåt i tiden jag ville. Till de danska dialekter som inte finns, men fanns ganska nyligen. Lyssna på dem här (och läs massor mer om språk i Danmark) - hur sjovt som helst för språknördar!

Bara en sådan sak som att ett av de nordiska språkens tydligaste gemensamma kännemärken - den efterställda bestämda artikeln - inte fanns i dialekterna på västra Jylland. Hoppsan!

Hus-et, hund-en etc. stammar ur ett demonstrativt pronomen som hängdes på och till slut växte ihop med ordet. Gäller alltså i isländska, norska, danska och svenska till skillnad från till exempel de likaledes germanska språken engelska och tyska.

Men inte överallt i Danmark, alltså. Där rådde på dialekternas tid former motsvarande "den hund" för att peka ut hunden.

Paus och kväll. Risk finns dock för fortsatt dansk fixering. Farvel og på gensyn!

lördag 6 juni 2009

Systerspråkets sorgliga svårförståelighet

Det är retligt tycker jag - att ett språk som är så nära, ändå talspråkligt är så långt bort.

Fullt med danska fotbollssupportrar i Stockholm i förmiddags. Vi är røde, vi är hvide för fullt i trappan ner mot Sergels torg. Jag lyssnade lite diskret på ett gäng och försökte komma in i vad de pratade om. Utan större framgång.

Innehållsförteckning på halstablett: Sødestoffer, aromaer, antiklumpningsmiddel, farvestof. Voksenpastil - ikke børnepastil.

Lätt och smidigt i skrift. I samtal ansikte mot ansikte med en enskild genomsnittsdansk klarar jag mig också i regel godt, om det rör sig om att klara ut vardagligheter. Litar på några år i Skåne i slutet av 80-talet, med tämligen täta utflykter med flygbåtarna över Öresund.

Men att halka in i ett pågående samtal och hänga med, där närmar jag mig kompetenstaket och känner mig lite som greveparet hos Galenskaparna/After Shave.

Retligt att två språk som är så oerhört lika, ska låta så olika. Synd ... fast kul att jag började fundera. För nu har jag hittat en massa länkar om danska, som jag har följt hit och dit. Mycket talar för att även nästa inlägg får ett danskt tema.

Till sist: Roande om hur svenska uppfattas av amerikaner. En klassiker.

fredag 29 maj 2009

Rider låter som hästgöra - men kan handla om Elton John

Igår och i förrgår jobbade jag en hel massa med att nätpublicera Elton John-följets kravlista (klicka för att se den) inför konserten i Borås i juni. Förutom att där finns mängder med detaljer som i sig kan vara intressanta att studera, så restes i mig en språkfråga.

Branschens engelska fackuttryck för en sådan lista är "rider" och det slog mig hur knäppt det ser ut i en svensk text. Hur dåligt vissa engelska lånord passar i skrift. Tänk dig en rubrik: Hela Eltons rider. Vad gör han?

Det blev kravlista, ibland lista, i våra webbtexter. Om vi ska ha rider på svenska bör vi göra en "tejp" och skriva rajder.

onsdag 27 maj 2009

Kaka eller tårta?

Kaka på kaka. Det skrev jag i förra inlägget och när jag nu sitter och läser idag så uppstår en språkfråga i skallen: Heter det inte "tårta på tårta"?

Båda smakar bra i munnen, när jag säger dem för mig själv, men känns inte tårta på tårta lite - rättare? Jo...

Kollar Svensk handordbok som erkänner båda sätten att uttrycka att något är mer än det borde. Således okej att bara ta för sig och dubblera både kakan och tårtan om så önskas.

Fast blanda inte så det blir "kaka på tårta".

måndag 25 maj 2009

Engelskan marscherar in, landsbygden avfolkas - då blir kossan cool

Det hela började med lyssning på Språket i P1. Felhörningen och den därpå följande omtolkningen av uttrycket "apropå" var på tapeten.

Så här: googla "att bero på" och se. Inte så få träffar med folk som tror att de ska skriva "att bero på" när de menar apropå.

Det finns en till sådan felhörning/omtolkning, som min fru hade lagt märke till och tyckte att jag gott kunde skriva om. Så då gör jag det. När kor blir bristvara i gemene mans och kvinnas medvetande, och när engelska blir alltmer dominant, då händer det saker.

Lugn som en kossa, som bara tuggar och glor, - kolugn - blir allt oftare (googla så ser du) coollugn.

Tänkte att jag skulle vara nyhetsledande och först med att sprida denna observation till en lite vidare publik, men sådant är svårt. För här fanns det redan bloggat i ärendet.

tisdag 19 maj 2009

Tjexen tar slut?

Det heter inte kex med hårt "k" på många håll i landet - det har ni hört flera gånger förr? Värmland, Västsverige, Blekinge är tjexland enligt mina små, små efterforskningar. Jönköping = kex. Ulricehamn = tjex. (Jag har pillrat med stavningen för att det ska bli tydligare i skrift vad jag menar, även om det såklart alltid stavas kex).

Igår hörde jag dock två infödda boråsare be om kex! Dryftade detta uttal något med min fru, och hon var inte lika överraskad som jag - hade noterat kex även i Borås redan tidigare. Hennes teori: "Alla" vill prata som i Stockholm, vare sig de vet det eller inte. Och då sprider sig kexen på tjexens bekostnad.

Höll öronen öppna så får ni höra vad som händer.

måndag 11 maj 2009

"Instrumento moderne de communication international"

Detta var ju oerhört lattjo. Ibland ramlar man över saker och häpnar. Jag trillade på en text på det konstgjorda språket interlingua (ett exempel i rubriken). Och jag kunde läsa och förstå det mesta. Här är lite till:

"Interlingua es facile e amusante a apprender - e multo practic pro juniores. Visita le section special."

Presenteras som ett "mellanspråkligt språk" byggt på de stora västeuropiska (huvudsakligen romanska) språkens gemensamma ordförråd, vilket betyder att även engelskspråkiga har lots and lots for free. En hel del gratis för en svensk också för övrigt.

En gång försökte jag lära mig esperanto (och även när det gäller stenografi skaffade jag mig baskunskaper - så töntig var jag som tonåring). Fastnade när det gäller detta konstgjorda språk på att dess alfabet är fullt av krumelurer och krusiduller. Samt att hela grammatiken är så oerhört... ja... konstgjord. Interlingua är på dessa punkter helt enkelt enklare och vettigare.

Inte för att jag tror på genomslag för det. Men det var kul att återupptäcka hur oerhört mycket av gemensamt ordförråd som cirkulerar i vardagen.

Här är en interlingualänk till.

tisdag 5 maj 2009

Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr - rull eller skorr

Har lyssnat på Spraket i P1 igen (ursäkta stavningen men jag fnissar alltid lite åt programmets e-postadress). Handlade om tungrots-r och tungspets-r, där teorin är att de sydsvenska r:n långt bak i munnen vandrade in från Frankrike, via tyska och danska.

Dessa r spred sig upp över landet, men stannade i Götaland (tungspets-r-öar blev kvar till exempel på Listerlandet i Blekinge). R-gränsen slutade sitt norrtåg någonstans i närheten av mina gamla hemtrakter (när jag försöker bre på lite med Huskvarnamål blir det tungrots-r, annars inte).

Grunnar ibland på om det är just liggandet i gränstrakt som har lett till det vankelmod som gör att Jönköpings- och Huskvarnabor gärna inte använder några r alls, om det går att undvika.

Klassikern i genren är väl Staffan Lindeborg, tv-sport-Staffan, som fick bort hela sin dialekt utom den partiella r-bristen. Det heter helt enkelt inte "hörnan gick i mål" hemma hos mig, det är "hönan" som går i mål. Just denna sorts höna har kvar det ö-ljud som används framför r i standardsvenska (öra-ö:et), vilket gör att någon sammanblandning med ägghusdjuret inte kommer i fråga.

Så en observation i tiden: Jag tror att tungrots-r, i de ord där r används såklart, håller på att flytta ut ur Jönköping/Huskvarna igen. R-gränsen är på rörligt fot igen, men det här gången åt andra hållet.

söndag 3 maj 2009

I, och, att - i topp i Språkbanken

Jag tagit ut lite kunskapskapital från Språkbanken. Ord, ord, ord. Miljontals ord finns där ur svenska tidningar och böcker - nytt och gammalt.

En sådan tur för bokstavssmåsparandets skull. Journalisternas vanligaste ord är också det allra kortaste, "i". I tidningstextdatabasen "Press 97" finns 339 591 "i". Om det hade hetat som på engelska "in" så hade journalistkåren fått trycka 339 591 extra tangentnedslag.

I, och, att. Där har vi lite av stommen i språket, vanlighetsmässigt. Dessa ord förekommer nästan 1 miljon gånger bland de 11,5 miljoner orden.

Och så tittar jag bland förnamnen och hur ofta de finns i text. Jag ligger 203:a.

Tal lockade mig lite också till en slags oordnad räkning. För i Press 97 kommer de inte i den vanliga ordningen. Så här: 1, 2, 3, 4, 5, 10, 6, 7, 8, 12, 9. Stackars 9.

tisdag 28 april 2009

"Väldigt spravalska och yra"

Det var Astrid Lindgren som sa det - "spravlaska" - , enligt Språkbloggen, en numera vilande blogg tycks det. Men för språkintresserade finns där äldre inlägg i rejäl mängd att gotta sig med.

måndag 27 april 2009

-e, -ei, -heit, -in, -keit, -schaft, -ung

Det finns ramsor som tycks sitta för alltid. När jag igår skrev om den till svenska/norska/danska importerade ändelsen -het trummade mitt inre öra fram raddan i rubriken. Eftersom -heit finns med där såklart.

Så fick jag fundera en liten stund. Vad betyder ramsan? Jo, just det, en hjälpregel för att få fram genus på tyska substantiv. Ord som slutar i dessa ändelser har en tendens att vara femininer. Det är skälet att lära sig rabbla. Lite språklärostöd.

Jag kan också fortfarande häva ur mig an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor och zwischen. Se där - prepositionerna som styr dativ eller ackusativ.

Nej, nu knyter vi ihop min norsk-tyska säck. Här är hjälp att lära sig hantera "anaufhinterin" från Kragerø videregående skole, och den norska du ser är bokmål.

söndag 26 april 2009

Det heta slutet i nyhet tysk immigrant

Tassar vidare i min kunskaps utmarker och ökar ytterligare risken att trampa fel.

Ivar Aasen reste på 1800-talet kring i Norge. Lyssnade och noterade och skapade ett nytt skriftspråk utifrån den dialektala norska han hörde. Det blev nynorska.

Under Aasens tid var Norge i motvillig union med Sverige, men dessförinnan under danskt styre i århundraden. Det danska språkliga inflytandet hade varit stort och Aasen ville förnorska norskan.

Jakten gick bland annat på från tyskan, via danska, inlånade begynnelser och ändar på ord. Be- och an- kan få vara exempel på börjor. Ändelser: bland annat -else och -het. (Motsvarande strävan var i ropet också i Sverige, som ni kan se i mitt bloggeri från i förrgår.)

Med detta sätt att prioritera skulle således "kjærlighet" hellre heta "kjærleik".

I somras var vi på semester vid de norska fjordarna, i nynorskans kärnområde. Kul för en språknisse som jag. Läste om bygget av järnväg som när det var i full "verksemd" sysselsatte si och så många.

Verksemd är förnorskning. Virksomhet har tysk ändelse, finns i liknande version på danska och svenska. Och hade gett mig mindre tankemöda, inneburit större begriplighet, men inte lika stort språknöje.

Hemkänsla, trygghet, språknöje - på pluskontot för små språk och dialektvariationer. Men inte sällan kostar det i begriplighet i ett större sammanhang. Vilket värde är störst? Det är ingen retorisk fråga, utan en genuin undran.

fredag 24 april 2009

I begynnelsen och i slutet brukades början mest

Låt oss med lätta vingslag snudda och fladdra fram över ett språkligt årtusende och börja med början.

I början var början. Att börja hette just börja (byria för att var mer exakt) i den riktigt gamla svenskan. Under många hundra år av starkt tyskt inflytande tog vi emot rikliga mängder ord till låns. Ett av dem blev börjans konkurrent: begynna, inlett av den tyska förleden be-, som också finns i så många andra ord.

Begynnelsen tävlade och tog över - i Danmark, i det då danska Norge, i Sverige. Begynnelsen var ordet i Bibelns "i begynnelsen var ordet" och det är ingen slump. För i Bibelöversättningarna finns ingen början.

Vet ni vad purism är? Att vilja rensa, fixa och dona för att få bort inlånade ord. Viljan att göra ett språk så "rent" som möjligt. Det där var illa populärt under 1800-talet.

Ord på be- (och mycket, mycket annat) var inte inne i puristkretsar, och det jobbades och föreslogs och grävdes bland runorna för att hitta alternativ. Viktor Rydberg var en av dem som lobbade för inhemskare ord. Han försökte med eldhåg (=entusiast) och han försökte med börja. Nu vet vi vilket som gick bäst.

Börja tog helt enkelt skruv, av anledning som troligen inte går att förklara med annat än att slumpen ofta styr språkets väg. Så nu är början också slutet, medan begynnelsen mest stannar där emellan.

I Tyskland, England, USA, Norge (även om byrje finns i nynorska), Danmark, Australien ... ja, där är det ord liknande begynna som gäller. Språklig purism kan kännas nog så småtrevligt och hemtamt, men riskerar bli dörrstängare för förståelse över större avstånd.

Mer om tyskt inflytande och jakten på förled och ändelser kommer snart. En cliff-hanger för den insatte: Vad gjorde Ivar Aasen åt -het?

Bråket om språket finns i Norge

Lämnar mitt kompetensområdet, med de risker det innebär. Att man har fel eller drar fel slutsatser till exempel. Vi ska till Norge (på nynorska också Noreg). Så den som har norskt påbrå och finner konstigheter får gärna höra av sig.

Norge har två skriftspråk. Nynorska och bokmål (det sistnämnda dominerande). Konservativt bokmål kallas riksmål. Språkformerna har kamporganisationer bakom sig som ni får länkar till längre ner. Där går det att följa den historiska bakgrunden och utvecklingen till nu.

Språkexempel hämtar jag från norska regeringens hemsida.

Nynorsk version:

"På denne sida finn du informasjon og dokument som handlar om arbeid og velferd på eit overordna nivå. Du kan utforske temaet meir i menyen til høgre."

Samma text fast bokmål:

"På denne siden finner du informasjon og dokumenter som berører arbeid og velferd på et overordnet nivå. Du kan utforske temaet meir i menyen til høyre."

Några kännetecken som kan leda en svensk rätt för att veta vilket skriftspråk man läser. Obestämda artikeln: En/ett = bokmål, ein/eit = nynorska. Plural- och verbändelser på -ar ibland = nynorska (som handlar i texten ovan).

Här är ett par av de språkkämpande organisationerna:
Noregs mållag
Riksmålsforbundet

Och så min tidigare lilla jämförelse mellan ändelser i skrift och tal i Norge och Sverige.

måndag 20 april 2009

"Är du Therese?" - "Nej, jag heter Nadja"

Om dialektal språklig förvirring. En liten berättelse bara.

Idrottslektion i skolan. Startplatsen för terränglöpningen. En genuint västgötsk gympamajje:

"Är du te res?"

"Nej, jag heter Nadja."

"Jamän, är du te res - å starta alltså?"

"Va?"

Therese = flicknamn.
Te res = till reds, klar att starta.

Vår kaffeautomat säger medan den brygger: "Drycken tillreds".
Vilket blir lite muntert, som vår tidigare folkkära medarbetare Tina Gillberg gjorde mig uppmärksam på, för en ur-Boråsare.

Alltså om man läser ut texten som till reds. Drycken är te res, redan medan den tillreds. Det är snabbt.

torsdag 16 april 2009

Nass - så kan det gå för naturligtvis

Ett fyrstavigt mycket vanligt svenskt ord kan i löpande tal bli till nästan ingenting. Detta är den korta berättelsen om ”naturligtvis” som kan sluta i en hastigt undanstökad enstavighet.

Det var en gymnasielärare som för länge sedan berättade det för mig, och jag trodde honom helt enkelt inte.

Men Ingvar Carlsson bidrar med ljudbevis.

”Talspråk och skriftspråk är långt ifrån samma sak”, undervisade min lärare, då för över 20 år sedan, ”naturligtvis blir till exempel ofta bara nass”.

Jag satt där i bänken och viskade för mig själv: ”Naturligtvis, nats, nass ... nass?” Nej, det gick inte ihop.

Men sedan började jag såklart som vanligt öronspana. Och ”nass” dök nass upp. Olika vanligt hos olika talare såklart.

En av de allra trognaste ”nass”-sägarna visade sig vara Ingvar Carlsson, en av tidernas mest kända boråsare, och före detta statsminister.

Idag började jag leta efter ett ”nass” i Sveriges Radios samlingar, och behövde inte leta länge. Så om du, liksom jag, finner ”nass” svårsmält så lyssna på Ingvar Carlsson.

Egentligen talar Ingvar Carlsson på en presskonferens i augusti 1991 om en historisk händelse. Sverige erkänner de baltiska staternas självständighet. Vill du hellre veta mer om det, än om ”nass” så går du hit i stället: Baltikums frigörelse från Sovjet.

tisdag 14 april 2009

Om de förlorade ändelserna - "ja kasta bort dom"

Det var ett liten språklig utflykt till nynorska som satte igång tankarna. Om man reser från Oslo västerut inåt landet noterar man att melk blir mjölk. (Eller blev åtminstone tidigare - för i Norge pågår alltjämt en kamp om språket, bokmål/nynorska.)

Att jämföra svenska-bokmål-nynorska är alltid kuligt. Svenska och nynorska har vissa drag gemensamt. Bokmål och svenska är mer lika varandra på andra punkter. Någon dag gör jag kanske en länksamling i ämnet.

Hur som helst, i nynorska områden dricker man mjölk. Och tidsböjer verbet "å kaste" (kan också heta "kasta" i grundform) så här: eg kastar, eg kasta, eg har kasta. Inte mycket skillnad mellan formerna där inte, tänkte jag när jag såg detta böjningsschema. Kan det räcka för att hålla reda på nu, då och då?

Jag kastade mig i tankarna till svenska. Att kasta - jag kastar - jag kastade - jag har kastat. Mer av ändelser, helt klart.

Men försök nu att lyssna noga på dig själv och andra när ni pratar på oplanerat och vardagligt - lyssna inte bokstavstroget utan efter de ljud du verkligen hör.

Detta tror jag att du hör då: Det som är skriftspråklig nynorska det är talspråk på svenska. Kasta böjs: ja kastar, ja kasta, ja ha kasta. Och - ta mig sjutton - lyssna igen. Är det inte rent av så att även "jag kastar" ofta låter "ja kasta"?

Ja kasta, ja kasta, ja ha kasta. Muntlig böjning av svaga verb på svenska - rätt lätt på detta sätt. -r, -de och -t kasta vi helt enkelt ut med badvattnet, så var vi av med dem.

måndag 13 april 2009

Solen i söder - en slump?

Påskhelg och jag traskar i skogen kalasvädret. Solen står i söder och bränner rent av lite.

Jag har några varianter av väderstrecket söder i huvudet, och bollar med dem.

Sönderjylland heter södra delen av Jylland, det omstridda landområde som till slut delades mellan Tyskland och Danmark. Förr trodde jag att sönder = trasig, för att det var ett delat land.

Kanske Sunderland i England kan vara ett sydligt land (fast staden ligger i nordost). På den punkten tycks det inte stämma - någon Wikipedist påstår i alla fall att det just i detta fall faktiskt handlar om en form av trasig. Möjligen floden i Sunderland som har ätit sig in ner landskapet och gjort sig en dal.

Sunnmöre ligger i Norge, ute vid det stora havet, och norr därom finns Nordmöre. Sunnanvind blåser från söder. Sörgården har vi väl alla hört i sammansättningen sörgårdsidyll och Sörgården där Olle och Kerstin i Bullerbyn bodde. Sundre socken ligger på södra Gotland, liksom Sudret.

Här har vi således söderformerna: sönder, söder, sör, sunder, sudr, sunn och sunnan. Sun = sol på engelska. Söndag är solens dag. Det känns som det hänger ihop, eller hur? Klockan tolv när det är normaltid, alltså vintertid, står solen i söder. Söder = solens väderstreck?

Och faktiskt - just så kan det vara med söder - traska vidare till Svensk etymologisk ordbok på nätet, och upptäck mer. Söder har, heter det, ett omstritt ursprung, men det troligaste sammanhanget är just: Söder är solens väderstreck!

lördag 11 april 2009

På gränsen mellan -red och -ryd

Efterledet ryd/red/röd/rud som är så vanligt i orts-, by- och gårdsnamn varierar vokaliskt i mitten över landet.

Betydelsen är dock densamma: röjning, nybruten mark.

Mellan Ulricehamn och Jönköping, inte riktigt slaviskt efter landskapsgränsen men nära nog, tar ändelsen formen -red på västgötasidan, -ryd på Smålandssidan.

Jag snöar inte bara in på språk, utan också gärna kartor. Gröna kartan, gula kartan, orienteringskartan, Google Earth - allt sådant.

Och när jag letar kartledes i nämnda gränstrakt har jag fastnat för den skarpa red/ryd-gränsen. Letar undantag, men har hittills inte hittat ett enda -red i Småland. Däremot något mycket ensamt -ryd alldeles nära Smålandsgränsen. Sedan råder -red allena.

Ända fram till trakterna kring Borås, där det, av någon anledning, finns en -rydenklav. Inte så att ryd är vanligast här, men -ryd finns och ganska mycket också. Lockryd, Gravryd, Tosseryd, Målsryd, Taryd - mitt i -redland. Varför? Kanske någon läsare har en teori?

Den som vet ett -red i Småland får också gärna säga till. Så kan vi sedan gemensamt roa oss med en funnen bekräftelse för den gamla regeln "ingen regel utan undantag".

onsdag 8 april 2009

E-postadress: news.sjuharad...

En liten notering bara, kring en sådan där vardaglig motsägelsefullhet som bara finns, utan att det riktigt går att motivera eller förklara varför.

Jag ber ofta lyssnare som ringer med nyhetstips att skicka ett mejl, för att tipset inte ska bli glömt.

"Och e-postadressen är news, som på engelska, news.sjuharad..."

Varför måste jag säga så? Varför har vi den adressen? I Sveriges Radio, ett företag som i sitt uppdrag har att "särskilt värna om svensk kultur och musik samt det svenska språket".

Vi kunde gott ha adressen nyheter.sjuharad... men det har vi inte.

När det nu är som det är så vore det tröttsamt att ändra, för då måste vi upplysa alla de hundratals avsändare som använder news-adressen att byta. Och då får den praktiska verkligheten styra.

måndag 6 april 2009

Om vi sulle ägna oss åt sa och sulle lite till?

Googlar mig fram efter nya rön när det gäller "sa" och "sulle" för att ta tråden från senast vidare lite. Jag hittar såklart massor av rena felstavningar och någon med smeknamnet Sulle. Vi hoppar detta.

I Löpareskogen utanför Hjo fanns en urmakare och "amatörtandläkare" vid namn Gustaf Möller. Läs gärna mer om en tandutdragning man inte gärna ville vara med om. Ett litet citat med sulle:

"Nolinska på Monkebo hade fått förskräcklig tandvärk så di sa tena ho sulle söka upp Möller i Löpareskogen. Han sto på döngestan å så nôr ho kom upp för lia å sum vanligt lå varktua tress i råckaflika."
Háskóli Íslands undervisas i språksociologi och svenska dialekter. Här lär sig studenterna att "sa" och "sulle" är typiskt för götamål, det vill säga Väster- och Östergötland samt Småland.

Sista exemplet idag då. Nässjö kommun skriver hemma hos sig på nätet om riksdagsmannen Petter Jönsson i Träslanda, som tycks ha varit både envis politiker och en glad gosse på sin tid.

Och, för detta sammanhang, det påstås att: "Petter Jönsson var känd för sin snabbtänkthet och sina skarpa infall. Han talade alltid genuin småländska och sa till exempel 'sulle' i stället för skulle och 'mek' istället för mig."

lördag 4 april 2009

"I sa inte säga sa och sulle"

A:et i slutet av "ska" utalas olika av talare från olika platser i landet. Ämnet avhandlades i P1:s Språket förra helgen (programmet går med fördel att podda). Det handlar om ett öppet a och ett slutet a, som alltså gör att a i "ska" tenderar att variera med dialekt.

Jag ska göra ett tillägg när det gäller ska. I mina hemtrakter i nordvästra Småland tenderar "k" i ska att inte finnas alls. Där heter det båda "sa" och "sulle", i synnerhet när orden är obetonade, men även ett nog så betonat ska kan gott heta sa.

Det obetonade "sa" har inte a som i kortformen av sade, utan öppet, som i "va?". Betonat "sa" uttalas med långt öppet a.

Nyfiket är ju hur spridd denna k-saknad är, och på den frågan har jag inget svar alls. Däremot en minimalistisk anekdot, som jag hörde som barn. Chansen finns ju att den har sanningskänning, vad vet man?

En folkskollärare av den gamla stammen, i den dåvarande dialektaversiva skolan undervisar:

"I sa inte säga sa och sulle. I sa säga ska och skulle. Nå barn, hur var det nu I sulle säga?"

Så googlade jag lite på "sa" och "sulle" och återigen (tidigare här) dyker dialektforskaren Anna Gunnarsdotter Grönberg upp, i en artikel om det forskningsprojekt hon jobbar med. Till denna artikel hör en lista med västsvenska dialektiskheter. En av dessa är just "sa" och "sulle" som hänförs till Västergötland utan närmare precisering.

Bra, då är vi utbredningen lite närmare på spåren. Nordvästra Småland och Västergötland (fast jag tycker inte att jag hör dessa ord i Borås - måste speciallyssna efter dem lite ett tag). Mer då? - åt norr, öster, väster, söder? Det kanske klarnar vad det lider.

Här är för övrigt en nödvändig länk för språkintressenter: Institutet för språk och folkminnen

fredag 3 april 2009

Denhäringa och dendäringa - var hör de hemma?

Det tycks som jag är särskilt intresserad av de där små talspråkligheterna som är så svåra att få grepp om.

Just nu har jag fått "denhäringa" och "dendäringa" i huvudet. Googlar och har mig och försöker få klarhet i om det jag tror kan stämma. Nämligen att dessa förlängningar av "den här" och "den där" är betydligt vanligare i Sjuhäradsbygden än i mina hemtrakter kring Huskvarna.

En "denhäringa"-person är till exempel huvudregionrådet i Västra Götaland, Roland Andersson (S) från Borås. Ordet hörs också i övrigt tämligen regelbundet i domhäringa nyheterna Radio Sjuhärad.

Jag tror att domhäringa orden är vanligare här än där. Eller lyssnade jag bara inte efter detta ord förr när jag bodde i Småland. Vad tror ni?

onsdag 1 april 2009

Alla skolor i Borås heter fel

Jag kan inte annat än tycka att det är lustigt och ganska udda, med språkunderhållningsvärde. Att alla skolnamn i Borås innehåller ett brott mot Språkrådets "Svenska skrivregler". Jajamän, skolorna, där barnen och de unga ska bibringas kunskapen att skriva så rätt och bra som möjligt, för att slippa reta de gamle med illa stavad svenska.

Det är inte mycket som fattas. Svaneholmskolan kan vi ta som exempel. Är det inte lite ont om "s" där strax efter mitten? Är det inte rentav så att det strängt taget inte är en skola som benämns, utan segt godis från Svaneholm?

"Skrivs ett förled normalt med foge-s i sammansättningar, skrivs det med foge-s
även när efterledet börjar på s: mentorssamtal."

Citatet här kommer från "Svenska skrivregler" och klargör hur Språkrådet vill ha det. Vi provar och sätter ihop något med Svaneholm, -vägen till exempel.

Svaneholmvägen - känns inget vidare...
Svaneholmsvägen - nu liknar det något!

Alltså. Svaneholmsskolan.

Jag har lovat att inte språkpolisa, så det gör jag inte heller. Fnissar bara lite, och undrar hur skolorna i Borås kom att bli sådana djärva frifräsare, som verkligen vågar utmana och strunta i regler.

måndag 30 mars 2009

ea eller e eller a eller hur ska det sluta? En brandgul färganalys

Så här skriver min bank på hemsidan idag:

"Nu kommer det orangea kuvertet."

Premiepensionsmyndigheten, som ligger bakom detta hela Sveriges mest kända orangefärgade brev, har skrivit som följer hemma hos sig på nätet:

"Nu skickas årets orange kuvert ut"

Som lök på laxen kan vi lägga till en f'ärgvariant, hämtad ur Dagens Nyheter:

"Osäkert besked i oranga kuvert"

Tre tunga instanser. Tre varianter på orange i bestämd form/pluralform. Virrigt.

Hur vill språkvårdarna att det ska vara då? Sökte mig fram till Språkrådet, just för att få språkrådet jag behöver. Noterade genom sökning hos rådet att jag var goda råd på spåret.

"Vidare står det väsentligt mer om genitivändelser, och ett nytt avsnitt om ord på stumt e (orange, beige) har tillkommit."

Detta nya avsnitt, kunde jag läsa, skulle finnas i den senaste utgåvan av boken Svenska skrivregler. Fast retligt - den boken finns inte på nätet utan måste köpas. Billigast att köpa i elektrisk form för en dryg hundring, rätt hem i datorn.

Men nu, gott folk, kommer det fantastiska. Den skulle också gå att låna från vissa anslutna bibliotek i nedladdningsform. Borås stadsbibliotek var med i listan. Jag har en inloggningskod, som har legat till sig sedan 2003-04-24 i en papperhög här någonstans. Leta, riva, bläddra... och där var den. Aldrig använd, förrän nu.

Och på fem minuter har jag Svenska skrivregler i min dator, på lån i 28 dagar. Vilket välbehag, i stressamhället, omedelbar behovstillfredsställelse!

Svenska skrivreglers orangelösning är att 1) lämna ordet oböjt eller 2) att skriva om. Således det orange kuvertet eller det orangefärgade kuvertet. Motiveringen är att oranga eller orangea "ser konstigt ut".

Dags att anmäla avvikande mening. Jag tycker om såväl "oranga" som "beiga", och börjar redan vänja mig efter bara några minuters vändande och vridande. "Orangt" och "beigt" tar emot lite mer, men imorgon accepterar jag säkert dessa också. Ett stalltips, dock: "Beiget" går nog aldrig hem.

Är du riktigt radikal kan du försöka lansera oransch och bäsch. Nostalgiker drömmer om tiden när det var brandgult, bara brandgult. Och så grågult eller smutsvitt förstås.

söndag 29 mars 2009

I rubriken ska det vara...

Då vet vi det, vi som följer experimentet med lanseringen av fetmaffe. När det ordet lanserades i löpande text här hos Språkbråkaren blev resultatet googlenollträff. Igår satte jag det i rubriken, och vips! Googla själv och kolla. Detta experiment är slut.

lördag 28 mars 2009

Fetmaffe måste förstoras och flyttas - om att skapa och sprida ord

Vi fortsätter den lilla undersökningen som jag startade igår. Om att lansera ett nytt ord, så att det blir sökbart på internet.

Fetmaffe är det nya sammansatta ordet - det ska lanseras och gå att hitta. Det ska, om man vill uttrycka sig så, skapas, uppstå.

Igår fanns det inte när jag googlade. Sedan skrev jag det i bloggtexten och publicerade, men idag står det ändå inte att finna. Google på svenska nollar.

Jag vill att fetmaffe ska börja finnas för sökmotorer, och förkovrar mig något i sökmotoroptimering. Ett knep att bli populärare hos motorerna, har jag fått lära, är att lyfta upp nyckelordet man vill göra sökbart i rubriken. Så nu är fetmaffe där.

Ett annat sätt att öka sin attraktionskraft är att länka och vara länkad. Vi prövar det också: Fetmaffe förekom för första gången i detta blogginlägg igår.

Sagen fortsätter en annan dag, med ett nytt försök. När nu detta inlägg är publicerat, kommer fetmaffe då att låta sig hittas av google?

fredag 27 mars 2009

Mejlet kom på mejlen

Det finns de där orden som kan ha olika genus, lite beroende på talarens dialekt, fast där ordets betydelse inte påverkas av genusvacklet. En/ett apelsin. En/ett paraply. En/ett finger. Dem struntar vi i nu.

Lite mer istället om orden som inte bara uppträder med olika genus, utan också skiftar lätt i innebörd.

Känn på rubrikens formulering. Mejl med t-genus och vi har ett e-brev. Med n-genus och vi har en beteckning på hela e-postsystemet.

När det sista faxet (saligt i åminnelse) hade spottats ur faxen, varför inte till puben för en öl. En slurk av ett gott belgiskt öl, kanske?

Ja, sicken röra. Bara toppen på ett isberg för den som försöker lära sig svenska som främmande språk. Ett ben - en arm - en hand - en/ett finger - en fot - ett huvud - ett knä - en knoge...

Funderingar kring n- eller t-genus kan pågå en bra stund även när ett mycket smalt ämne avhandlas, som i denna diskussion om tv-spelskonsoler och vilket genus dessa kan tänkas ha.

Så har jag hittat en fetmaffe* konkurrent. Svenskämnet vid Örebro universitet bloggar, så heter denna språkpunkt. (Ett ämne som bloggar?)

* Fetmaffe är ett språk- och internetexperiment av typen målvakterska, som först inte fanns, men sedan fanns. Sms fetmaffe finns inte på google på svenska. Fet-, förstärkningsprefix. Maffe, sällan sedd och hörd, men dock förekommande, förvrängning av maffig.

torsdag 26 mars 2009

Där är där vid i norra Småland

Det var min boråsiska fru som gjorde mig uppmärksam på det. Själv hade jag inte märkt någonting. Men nu, efter att ha börjat lyssna med språkörat, hör jag det ideligen trilla ur munnen på gamla kompisar, släktingar, på macken i Huskvarna... Lustigt som det kan bli.

I mina hemtrakter i norra Småland, och sannolikt i ett större område däromkring, heter "där" inte bara "där" eller "där borta". Det heter, av okänd anledning, "där vid".

Så här:

"Var är boken?"

"Jag la den i bokhyllan, där vid."

Tänkte försöka googla mig fram till roten av detta fenomen, men det har inte velat sig alls. Träffarna handlar om ett annat slags "där vid", som så här: "Vi var där vid sju."

Snart återkommer jag till en annan observation, som också är svår att rikigt få grepp om. Det tycks mig nämligen, inflyttad i Boråstrakten, som om "utav", i stället för bara "av" har en starkare ställning här än i norra Småland.

Men jag vet inte säkert.

Här är finns bloggen som enligt egen uppgift är landets snällaste språkpolis.

onsdag 25 mars 2009

"Den som övervakar tågrörelser"

Gruppspråk har jag pillrat lite med här och här.

När gruppen består av en yrkeskår - sopåkare, byggare, nukleärforskare, kommunala tjänstepersoner på stadens kommunledningskansli - då kallas det fackspråk och kan vara nog så ogenomträngligt.

Lite hjälp i nöden för den som behöver veta precis vad en tågklarerare är finns att få i Rikstermbanken, en alldeles nylanserad söktjänst.

Bland annat så här skriver denna termbank om sig själv:

"Till Rikstermbanken ska du vända dig när du till exempel
  • vill veta vad ett ord eller uttryck inom ett ämnesområde betyder, t.ex.
    biotop inom miljöområdet, annuitet inom bankväsendet eller freemover-student
    inom högskolevärlden
  • behöver en vedertagen definition
    av ett begrepp, t.ex. glaciär inom geovetenskapen."

måndag 23 mars 2009

Ö i öga och öra i Alingsås

Dags för lite ö:ande igen. Det är olika ö-ljud i öga och öra i standardsvenska, men inte i västgötskt dialekt. Här har öga och öra samma slutna ö. Jag skrev om det för en dryg vecka sedan, och det går bra att återvända till det inlägget.

För den som är, eller blir, mera nyfiken så kan jag servera lite.

"Aktiva Anna säger inte la" heter en artikel i tidningen Språkvård 1/2006. Där dissekerar Anna Gunnarsdotter Grönberg dialektsituationen i Alingsås.

Det handlar om "la" eller "väl" i talspråket. Och det handlar om "ö".
"I takt med att andra traditionella drag har minskat i användning i Alingsås med omnejd, som skorrande /r/ och tjockt /l/, skulle man gärna tro att även det slutna ö-uttalet borde ha minskat. Så är alltså inte fallet, och kanske ser vi här ett dialektdrag som kommer att ha en stark ställning i denna del av Västergötland även i framtiden."

Slutet ö i öra lever och har hälsan, tycks det. Mer och mer ju längre österut från Alingsås man rör sig, i Herrljunga är det helt dominerande.

Varberg heter olika i Borås och Varberg

Boråsare åker till Varberg på sommaren, fick jag lära mig när jag blev boråsare mitt på 90-talet. Dessa inlänningar är inte alltid så välsedda vid kusten, hörde jag också.

Kan denna lilla ovänskap grannar emellan bero på något annat än att boråsarna svämmar över staden vid kusten. Kanske kan ett bidrag vara att boråsare i allmänhet uttalar namnet på staden "fel"?

Anställda på Sveriges Radio kan gå in i en språkdatabas och få uppspelat för sig uttalet på diverse städer och orter. Bra att ha, för blir det någon gång fel så ringer gärna ortsbor till oss och klagar (ofta ganska ilsket också). TosseRYD ligger utanför Borås, inte TOSSEryd.

Varberg har enligt språkdatabasen två varianter. Här kan ni höra dem. Vänstra play-pilen ger varbergskt Varberg, högra plej-pilen ett boråsiskt.



En liten, men distinkt, skillnad. En Sjuhäradsfödd kollega som fick jobb på Radio Halland fick lära om. Varberg med Sjuhäradsuttal gick inte för sig där. Jag har provat Radio Hallands nyheter, och visst stämmer det. Där hör jag Varberg med kustuttal. Jag har lyssnat på Radio Sjuhärad och här hör jag inlandsvarianten.

Kanske går varbergarna hela somrarna och retar sig (omedvetet?) på alla boråsare som inte ens har vett att veta vad staden egentligen heter?

Hoppas att jag inte har fattat denna uttalsfråga fel. För ortnamn och uttal - det är dynamit det.

(Play och plej skrev jag här uppe. Lite på skoj. Mer om engelska inlån och dess stavning.)

söndag 22 mars 2009

Sms i SAOL är något annat

Först en länk att läggas på minnet för språknissiga: http://www.saob.se/

Via denna plats når man bland annat Svenska Akademiens ordlista. Där är sms mycket vanligt, men betyder inte det numera vanliga, utan istället = sammansättning/ -ar.

Sammansättningen stiftklämma från igår finns inte i Saol.

Hade det varit fråga om problem för en biskop hade det hetat stiftsklämma.

lördag 21 mars 2009

Ö7-löparen: "Glömde pinnen på TC fick vända..."

Ber om ursäkt för att jag är så snäv (nästan nördig, va?) idag. Jag är på orienteringsläger och gruppspråket haglar kring mig. En ordlista blir det av detta. Vilka gemenskaper är du med i? Och vad finns där av intern ordskatt? En nog så nöjsam fråga att grunna på, till exempel vid svårt att somna.

Ordlistan, då:

Ö7 - förkortning för Öppen 7. Tävlingsklass till vilken det går att anmäla sig även under själva tävlingsdagen. Öppen för alla, oavsett ålder och kön. 7:an betecknar en bana som är ganska kort (ca 3 km), men med hög svårighet. Populär klass, just på grund av kombinationen svår orientering/kort löpsträcka.

TC - tävlingscentrum (bör inte lämnas utan pinne om man ska tävla, se nedan)

Si-pinne - kortform: pinne. Litet chip inpackat i lillfingerstor plastbit. Används för att registrera passage vid kontroll på banan (jmf stiftklämma) genom att chipet hastigt sticks in i ett hål på si-basstationen som finns vid varje kontroll. Mycket o-bra att glömma sin pinne vid TC. Ty då kan man inte stämpla vid kontrollerna, och således inte bli godkänd i tävlingen.

Stiftklämma - den där röda saken med vassa pyttenålar, som kan stämpla t. ex. en bokstav i en papperslapp. Många har mött den på skolgymnastiken. Otidsenlig. I Sverige ersatt av si-systemet. (Si är ett varumärke, kortform för Sportident).

Bokstavstumme - det som uppstår när stiftklämman av misstag bringas att stämpla i tummen i st. f. i startkortet. Gör ont, blöder. Men ordet har, mig veterligen, egentligen aldrig funnits. Förrän nu när det kändes lite kul att finna upp det.

torsdag 19 mars 2009

Pk pk på pk – om gruppiga fikonspråk

Journalister har ett delspråk, liksom andra grupper har sina. Här är en liten ordlista, som också ger stöd i rubrikförståelsen.

Pk brukar i samhällsdebatten stå för politiskt korrekt (ett lite nedsättande ord för måtta, sans och att befinna sig i mittfåran åsiktsmässigt).

Pk kan betyda Publicistklubben (en klubb där journalister och redaktörer träffas, och debatterar).

Pk:s mest journlistgruppiga betydelse är helt enkelt presskonferens. Så skriver man gärna i lista över dagens nyhetsuppslag: PK kl. 11 Arbetsförmedlingen.

Mer ordlista med journalistjargong tar vi kanske en annan gång.

Bom och kryss. Den betydelse dessa ord självklart har på en segelbåt ligger mycket långt från mig, som förjordad inlandsbo och landkrabba.

Däremot kan jag gott använda dessa både ord i två andra grupper som jag tillhör. Och då kan det bli lite knivigt för utomstående att hänga med, ty så fungerar gruppspråk.

Som kitt mellan medlemmar i gruppen, och som utestängare för andra. Inte så särdeles snällt, kan man tycka, att stänga ute. Men å andra sidan – grupper behöver också sina termer för att kunna kommunicera snabbt och smidigt.

Bom – när man springer fel till en kontroll så gör man en sådan. Förekommer bland orienterare.

Kryss – att se eller höra en fågel av en art man tidigare aldrig haft glädjen att träffa. Förekommer bland fågelskådare.

onsdag 18 mars 2009

"De vau en bort i Kalv, en sme, han vau doktig te sko oxa...

Han hette Sixten "Västgöta-Bengtsson" och for kors i och tvärs i Västergötland, med start 1947, med världens modernaste inspelningsbuss. Västgöta-Bengtsson var ute efter berättelserna som gav chansen att höra hur folk talade förr, och de berättelserna fick han.

Någon gång, berättar han själv, lät han ändamålen helga medlen. Men egentligen behöver jag inte skriva mer här. Jag vill bara väcka en obändig nyfikenhet hos er att gå vidare till Arkivet hos Radio Sjuhärad. För där kan ni höra själva.

tisdag 17 mars 2009

Offsajd, lajt, strejk och tejp

Det är vimsigt med stavningen av engelska inlån.

Vissa, såsom strejk och tuff, gör sig mycket dåligt i originalengelsk dräkt när vi använder dem.

Med andra är det precis tvärt om. Offsajd och lajt hör hemma i den gruppen.

Så har vi vacklarna, som inte vet vart de vill ta vägen. Mail/mejl sätter jag i det facket.

Mail ser man ofta, men när det ska bli verb liknar det mest ett flicknamn. Maila till Maila kan man. Mejla till Maila blir nog tydligare.

Här är ett par ordrader:

mejl, tejp, strejk, sajt, rejv, lajv, flajt, lajt, vajer, tuff, ruff, offsajd

mail, tape, strike, site, rave, live, flight, light, wire, tough, rough, offside

måndag 16 mars 2009

Reser, flicker, blommer, gater...

Hade ett litet meningsutbyte med språkpolisen i höstas - en lyssnare som hade synpunkter på reser i radio.

I skrift är det resor, såklart, men i talad svenska heter det reser eller resor. Radio sysslar till stor del med talad svenska och därför hörs såväl gater som papper i din högtalare (både när det handlar om fäder och papper framställda av skogsråvara).

"I betydliga delar af landet säger man flicker, blommer, gater i st. f. flickor, blommer, gator" skrev Gustaf Cederschiöld 1897.
Men nu då - talar inte folk allt mer som de skriver? Jo, så är det nog, men kanske inte så mycket som man kan tro. I Eskilstuna är flickor- och flickerfrågan studerad, och där väljer de analyserade talarna former på -er i 92 procent av fallen. (Så hörs det hemma, Eva Sundgren, Språkvård 2/04).

Vilken form hör du oftast - där du bor?

söndag 15 mars 2009

Ö och ö är inte samma

Öga och öra. I standardsvenska två olika ljud - öga har ett mer slutet, mörkt ljud - öra ett öppnare, ljusare.

Själva styrstången är bokstaven "r". När r kommer efter blir det öra-ö. Detta orsakar ibland lustigheter, som att ö i Sörgården låter på ett sätt, i södergården på ett annat. Trots att sör- och söder- egentligen är en kort och en lång form av precis samma ord.

När vi kommer till dialekter fortsätter lustigheterna. En sådan är att Vättern inte bara delar Väster- och Östergötland, utan också är en ö-uttalssplittrare.

I Borås uttalas långt ö på ett sätt; öga-ö huserar också i öra. I Ödeshög är det öra-ö som råder både i öra, öde och hög.

Också vokalen "ä" bär sig så här lustigt åt när den är lång. Bäva och bära har varsitt ä-ljud. De andra vokalerna aouåeiy tycks dock mer stabila, även när de får sällskap av "r".

Fråga inte mig, utan någon annan, om varför det är på detta vis. Jag bara observerar, men skulle jag ramla på någon teori, så får ni också veta.

Någon annan gång ska jag skriva mer om öra-ö-ljudet, som finns också i Borås - fast på helt andra ställen än i örat.

lördag 14 mars 2009

Vakterskan har nu blivit finnbar

Det som inte gick att hitta med googling igår, det går att finna idag. Målvakterskan som jag skrev om har dykt upp. I samma ögonblick jag publicerade inlägget om att hon inte fanns, så började hon finnas. Det är läskigt nästan, att kunna skapa på det viset.

fredag 13 mars 2009

Målvakterska finns inte alls

Mästarinnor finns det många, simmerskor ett gäng - men ingen målvakterska.

Vi återvänder till ämnet jag skrev om för några dagar sedan. Det var då talespersoner var på tapeten.

Sedan dess har jag korresponderat med Eva Göransson, som är språkvårdare på Sveriges Radio, för att få lite synpunkter på det där med att uttrycka sig utan att signalera vilket kön en person har. Så här skriver hon bland annat (jag lägger hela brevet som en kommentar till detta inlägg):

"I fallet med talesman/talesperson/språkrör är det så att Språkrådet tycker att ordet talesman kan fungera som könsneutralt begrepp. I Språkriktighetsboken för man fram att det vore dumt att införa benämningen taleskvinna, men man tycker inte heller att talesperson är riktigt bra. Här hävdar Språkrådet att former med -person inte har varit framgångsrika i Sverige och nämner justeringsperson, polisperson och vetenskapsperson som exempel.


Det kan väl stämma. Men där har man ju å andra sidan hittat andra bra alternativ (justerare, polis och forskare). Det behöver ju inte betyda att man ska säga nej tack till alla ordbildningar som slutar på -person. Talesperson är kanske en sådan benämning som kan lyckas?

(Ordet "språkrör" för talesman är ju också ett alternativ, men här verkar det nästan som om Miljöpartiet fått monopol på den benämningen.)

Några andra ord som slutar på -man anses också könsneutrala: ombudsman, tjänsteman, brandman, god man."

När det gäller ombudsman, som är ett svensk exportord, kan man prova att googla "ombudsperson" istället. Och man kommer att få mängder med internationella träffar. Det dräller av ombudspersoner utanför Sveriges gränser, men rätt få hos oss.

Vidare skriver Eva Göransson:

"Generellt kan man säga att man i offentliga sammanhang idag strävar mot att ersätta maskulina och feminina beteckningar med mer könsneutrala begrepp.

En rad äldre feminina benämningar på -issa, -tris, -ska, -inna och -ös har helt försvunnit: pianissa, poetissa, dekoratris, medaljös, höjdhopperska, löperska, simmerska, professorska, biskopinna, doktorinna (de senaste var ju inte ens yrkesbenämningar utan handlade om att någon var gift med en professor, biskop eller doktor)."

Fast mästarinnorna hör jag då och då hos Radiosporten, liksom simmerskorna. Även i text finns de hos Sveriges Radio, vilket en kontrollsökning på http://www.sr.se/ visar.

Men målvakterska - där har vi uppenbarligen passerat det möjligas gräns, tycks det. Detta ord ger noll och ingen träff vid googling.

torsdag 12 mars 2009

Först Phnom sedan Simon

En genomsnittlig messare i Sverige som slår in tangentkombinationen 74666 - vilket ord är det mest troligt att den personen vill skriva: Simon eller Phnom (som första namnledet i Kambodjas huvudstad Phnom Penh)? Min telefon satsar på Phnom.

I tider av uppmärksamhet kring det nuvarande kungahuset kanske det kan passa med en fornsvensk språkövning. Äldre Västgötalagen citerad ur Gösta Bergmans "Kortfattad svensk språkhistoria":

"Svæar egho konong at taka ok sva vrækæ. Han skal mæþ gislum ovan fara ok i østrægøtland. þa skal han sændi mæn hingæt (gæræ) til aldragøta þings."

Jag körde rättstavningsprogrammet på dessa meningar. Det mesta blev underkänt.

Sist i citatet: Till tings. Prepositionen till styrde genitiv. Numera förekommer detta "s" i en lång rad fasta uttryck: till skogs, till sjöss, till havs, till fots...

Och här hade jag tänkt skriva: "Men nyproduktionen är över. Ännu har jag aldrig färdats till bils."

Det där påståendet måste jag kolla, slog det mig. Sedan slogs jag igen - av häpnad, för nytillverkningen har inte upphört. Google ger flera exempel på både "till bils" och "till tågs", troligen lite skämtsamt använda, men - ändå använda!

onsdag 11 mars 2009

Tvåtusenetthundranio

Vad heter det om hundra år? Fundera lite, så tar vi kort förhistoria.

Språkvårdarna ville ha tjugohundranio. Sveriges Radios personal, liksom SVT, håller i stor utsträckning fast vi den formen. Men till vardags, där ute i samhället råder tvåtusennio, och dess systrar - en för varje år, i stort sett ohotat.

Men en allt vanligare uppstickare, tycker jag mig höra, är tjugo-nio. Utalsmässigt ligger det nära året då Livia Drusilla, romersk kejsarinna och Augustus hustru, dog - det vill säga år 29 e Kr.

Men till startfrågan. Tvåtusenetthundranio. Det blir allt väldigt långt i munnen det. Jag gissar att tjuettnio eller möjligen tjuettnollnio blir våra efterkommandes vardag. Eller kanske - om en tidigare fundering slår in - twentyoneonine. Vad tror du?

tisdag 10 mars 2009

Alla heter Ella i Borås

Jag var på barnkalas. Ett av barnen fick en filt över sig medan jag blundade, sedan skulle jag räkna ut vem det var som inte syntes.

Gissade och gissade, men till slut behövde jag hjälp.

"Vem är det, då", frågade jag.
"Alla", ropade barnen i kör, "alla är det..."

Jag bara kliade mig i skallen. Och kände mig dum, dummare, dummast.

Och så - efter några sekunder - insikten. Jag är smålänning, men bor i Borås nu, här bor boråsare, de pratar Boråsmål. Språkförbistring hade inträffat, och det är såklart Ella som är under filten.

Boråsiskan kännetecknas bland annat av ett mycket a-liknande kort "ä". Hästar kan nästan låta som hastar. Om du är i Borås, lyssna och kolla om jag har rätt.

Min teori är att detta drag är extra tydligt hos barn som inte har lärt sig läsa. När de blir äldre, under inflytande av skriften och lärarna, blir distinktionen mellan a och ä tydligare. Men i Borås heter åtminstone små Ellor ofta Alla.

måndag 9 mars 2009

Dagen då jag merpade

Lite lustigt är det. Ni vet T9 (om inte, klicka här) - det känner inte igen sig själv.

Ett system som har till uppgift att göra det lättare att skriva mess till sina vänner, borde veta vad just ett mess är. Men inte. När jag bad telefonen att skriva "messa", så ville den envist hävda att jag skulle skriva "merpa". Så jag fick lära den om sig själv - numera kan jag messa om att messa.

Annars är T9 också känt för att vara könsstereotypt och vägra till exempel "mens". Se här!

söndag 8 mars 2009

Namnet stärker relationen

Här är en teori: Det känns mer angeläget att rädda en vigg efter ett oljeutsläpp i havet, än att rädda en fågel. Att skydda en våtmark känns mer rimligt om man vet att där bor små vattensalamandrar, än om man bara tänker sig ett vattenhål där diverse blötdjur håller till.

Det som vi har namn och kunskap om är viktigare för oss än det namnlösa. Jag funderade inte ut detta på egen hand. Biologen Fredrik Sjöberg sa det i en intervju jag läste för några år sedan, och han passade i samma veva på att kasta en slev kritik över skolan, som inte låter elever plugga djurnamn, blomnamn, trädnamn i samma utsträckning som förr.

Tanken alltså: Barn (som blir vuxna) blir mer rädda om natur och miljö om de specifikt vet vad som lever och växer, än om skog och mark är en vintervit och sommargrön namnlös (och kanske till och med skrämmande) djungel.

Här finns ett sätt att, i såväl bild, som ljud och text, bli kompis med pippivärlden.

lördag 7 mars 2009

Jag sa "mess"

Ord tillkommer hela tiden i språket. I början kan de kännas lite udda, som att man inte riktigt vågar använda dem. Det är som om ett nytt ord behöver studsa runt lite kring en, klibba sig fast tillräckligt i hjärnan. Och så, plötsligt en dag, så säger man det - överraskar till och med sig själv en aning.

Så var det med mig och mess. Enligt språknämndens nyordslista först konstaterat år 2000:

mess vard. SMS-meddelande. 2000
messa vard. skicka ett SMS-meddelande. 2000

Det är lätt att förstå att det behövdes en kortform. Den som skickar 1500 SMS-meddelanden om dagen orkar inte gärna säga till exempel: "Jag ska bara skicka ett SMS-meddelande först, sen kan vi..."

Mess - kanske är det en kortform av engelska message, eller helt enkelt slutstavelsen i SMS. Smälter hur som helst bra in i svensk grammatik. Ett mess, messet, alla messen, flera mess, att messa.

En dag sa jag det för första gången. Och nu kommer det så lätt av sig själv hela tiden, när helst detta ganska nya ord behövs. Fast 1500 om dagen?

fredag 6 mars 2009

Markand är ingen fågel!

Det finns bokstavssekvenser på ett tangentbord, som fingrarna inte riktigt tycker om att skriva. En sådan följd av bokstäver är -nad-. Det vill hemskt gärna bli en fågel -and- istället.

Googla lite om du vill kolla, till exempel: markandsföring, kostandskalkyl, höstmarkand - och såklart den högaktuella finansmarkanden. Se, så full världen är av denna sällsamma fågel.

Jomän, en tangentkombination att se upp med. Lyckligtvis hjälper ordbehandlaren gärna till i denna typ av andjakt.

Jo, detta också, för sökbarhetens skull. Jag har placerat min blogg i Boråsbloggkartan.se!

Hörs ditt ursprung?

Jag har inte mycket till dialekt, har aldrig haft (tror jag, är väl bäst att tillägga). Det är inte så lätt att placera mig geografiskt annat än genom uteslutningsmetoden - inte Skåne, inte Norrland, inte Stockholm... Längst ner på denna sida hos Radio Sjuhärad hörs jag lite.

Detta retade mig en del förr, lite "dialekt-är-fint"-anfäktad som jag var. Försökte ibland bre på med Huskvarnamål, utan att det kändes naturligt. Nu får det vara som det är, vilket kan vara en fördel för den som hörs i radio regelbundet.

Här finns Sveriges kanske bästa nätbaserade samling med moderna dialekter, lyssna gärna! Länken går direkt till Öxabäck, den från Borås räknat närmaste exempelorten.

torsdag 5 mars 2009

"Socialdemokraternas ekonomiske talesperson..."

Thomas Östros heter han, talespersonen. Jag hörde det i Ekots nyheter i eftermiddags. Vad det egentligen handlade om har jag glömt, för att just ordet "talesperson" fastnade lite i mitt öra.

Lite googlande och sökande i kväll ger vid handen att här händer något. Talesman håller på att bli talesperson - under lite gnöl här och där - men det är på gång.

Grunnar lite på hur jag har kunnat missa utvecklingen fram till idag, trots min journalistighet, ständigt med språkryggsäcken på.

För det vidare sökande visar: Socialdemokraternas talespersoner tituleras officiellt just talespersoner (sedan när? Den frågan hittar jag inget svar på just nu, någon som vet?) Och då får talespersonerna ofta den titeln i tidningar, radio och tv också, såklart, även om ett och annat talesman slinker in. På moderaternas hemsida ger talesperson 14 träffar, talesman inte någon.

Talesperson har haft lite dåligt rykte, översättningslån från engelska som det är. Och därmed inte riktigt "rent" för dem som önskar så svensk svenska som tänkas kan. Ord som slutar på "-man" är, tycker vissa, redan tillräckligt könsneutrala. Tjänsteman, ombudsman, Herr eller Fru Talman i riksdagen...

Men vem vet - efter talesperson kommer möjligen också Fru Talperson, tjänsteperson och ombudsperson? Tjosan, efter min tid igen. Ombudsperson finns redan här.

Ställningen just nu: Jag sökte bland Ekots nyheter sedan 1 januari 2007. Här är tabellen: talesman = 1001, taleskvinna = 40, talesperson =195.

onsdag 4 mars 2009

"Oh, my God!"

Ropet kom från badrummet, där min dotter och hennes kompis just hade spillt ut en rätt stor mängd tvål. Ett spontant utrop, och det blev på engelska.

För bara några år sedan skulle jag ha ojat mig. Hur ska det gå med svenskan? Nu har jag gett upp - och är faktiskt inte ledsen för det. Svenska språket kommer ganska snabbt att fasas ut, tror jag.

Och inte bara genom så kallad domänförlust, att hela vetenskaper byter till engelska och att den svenska terminologiutvecklingen på området därför avstannar. Utan också genom att vardagsspråket, till och med de spontana utropen, förengelskas; blir till "Oh, my God!"

Jag slutar hålla emot. Kanske provokativt: Men varför inte bara byta nu, så fort som möjligt? Skynda på istället för att bromsa. Här är en länk till en grupp som, tvärtom, vill bromsa. På internet tvingas dock Språkförsvaret att använda Sprakforsvaret i sin webbadress.