Att kliva över dialektgränsen in i ett nytt språk

Att svenska och finska är två språk är så uppenbart att det inte behöver diskuteras. Sinsemellan totalt obegripliga. Genomgripande grammatiska skillnader. Basordförråd med mycket få gemensamheter.

Men när två språk/dialekter liknar varandra - vad är det då som avgör när en dialekt blir till eget språk? Jag har funderat på det där lite då och då - senast frågan flöt upp i mitt huvud var i somras när vi åkte till Skottland.

Jag började läsa på och hittade språket scots - eller är det lite udda stavad engelska - alltså en dialekt?

Scots:

"We want tae mak siccar that as mony folk as possible can finn oot aboot the Scottish Pairlament."

Engelska:

"We want to make sure that as many people as possible can find out about the Scottish Parliament."

Vi tar ett par textsnuttar till - och i det här fallet betraktar vi det som rätt självklart att det rör sig om två språk (citerat från engelska Wikipedia):

Danska, följt av norskt bokmål:

"I 1877 forlod Brandes København og bosatte sig i Berlin."

"I 1877 forlot Brandes København og bosatte seg i Berlin."

Minimal skillnad i text, och trots att vi vet att danska och norska låter helt olika, varför räknas det så självklart som två språk?

Skillnaden mellan standardsvenska och älvdalska eller jämtska är mycket större än i exemplet här uppe, men ändå - historiskt har älvdalska och jämtska räknats som dialekter.

Litet textprov på älvdalska (hämtat här):

"Ig wet fel ur ruoli eð brukeð wårå dar gęslpåytjin add dugåð riet nån uonngums. Addum ien slaikan uonngums i gęslun iessn."

Det finns massor mer att skriva om andra varandra närliggande målfören, och huruvida talarna av målen räknar sitt sätt att tala som språk eller dialekt - och inte minst - vilken ståndpunkt omvärlden intar. Det gäller till exempel tornedalsfinska och finska. Bokmål och nynorsk i Norge. Tjeckiska och slovakiska. Serbiska, bosniska, kroatiska.

I de fall det finns tveksamhet i frågan dialekt/språk så kan man också utgå från att det finns en mindre eller större språkstrid i faggorna. För ett språk har så mycket större status än dialekt.

Fundera själv på dina fördomar och föreställningar.

Dialekt - när hjärnan får jobba själv dyker gärna en massa associationer upp: bonnigt, fult, ovårdat, rotvälska... Inte hos dem som gillar sin dialekt, men väldigt ofta hos andra i omgivningarna.

Språk - det är något eget, något som bär en kultur. Ens eget språk vill man föra vidare till sina barn.

Finns det någon tumregel då - dialekt eller språk? Njaäe, gränsen är flytande. Språk tenderar att:

• ha ett eget skriftspråk och en litterär tradition
• ha makt och myndighet bakom sig
• ha talare som själva är säkra på att de talar ett språk
• ha en omgivning, och kanske framför allt myndigheter, som erkänner språket

Med den definitionen är scots ett språk, liksom tornedalsfinska - älvdalskans vänner strävar på för att nå från dialekt till språk. Läs till exempel denna diskussion kring älvdalska på Wikipedia.

Att lyssna på från Språket i Sveriges Radio P1:

P1 VR Språket 20090624 Jämtska - språk eller dialekt?

Kan strävan efter ett eget språk gå för långt? Ja, det tror jag nog. Om två liknande mål hamnar på varsin sida av en riksgräns, om de två länderna blir konkurrenter (eller rent av fiender) - då finns en tendens att ta fasta på och försöka förstärka de skillnader som finns.

På så sätt blir "vi" tydligare, men också "de" blir tydligare. Det ökar inte den mellanfolkliga förståelsen.