"I sa inte säga sa och sulle"

A:et i slutet av "ska" utalas olika av talare från olika platser i landet. Ämnet avhandlades i P1:s Språket förra helgen (programmet går med fördel att podda). Det handlar om ett öppet a och ett slutet a, som alltså gör att a i "ska" tenderar att variera med dialekt.

Jag ska göra ett tillägg när det gäller ska. I mina hemtrakter i nordvästra Småland tenderar "k" i ska att inte finnas alls. Där heter det båda "sa" och "sulle", i synnerhet när orden är obetonade, men även ett nog så betonat ska kan gott heta sa.

Det obetonade "sa" har inte a som i kortformen av sade, utan öppet, som i "va?". Betonat "sa" uttalas med långt öppet a.

Nyfiket är ju hur spridd denna k-saknad är, och på den frågan har jag inget svar alls. Däremot en minimalistisk anekdot, som jag hörde som barn. Chansen finns ju att den har sanningskänning, vad vet man?

En folkskollärare av den gamla stammen, i den dåvarande dialektaversiva skolan undervisar:

"I sa inte säga sa och sulle. I sa säga ska och skulle. Nå barn, hur var det nu I sulle säga?"

Så googlade jag lite på "sa" och "sulle" och återigen (tidigare här) dyker dialektforskaren Anna Gunnarsdotter Grönberg upp, i en artikel om det forskningsprojekt hon jobbar med. Till denna artikel hör en lista med västsvenska dialektiskheter. En av dessa är just "sa" och "sulle" som hänförs till Västergötland utan närmare precisering.

Bra, då är vi utbredningen lite närmare på spåren. Nordvästra Småland och Västergötland (fast jag tycker inte att jag hör dessa ord i Borås - måste speciallyssna efter dem lite ett tag). Mer då? - åt norr, öster, väster, söder? Det kanske klarnar vad det lider.

Här är för övrigt en nödvändig länk för språkintressenter: Institutet för språk och folkminnen