fredag 13 mars 2009

Målvakterska finns inte alls

Mästarinnor finns det många, simmerskor ett gäng - men ingen målvakterska.

Vi återvänder till ämnet jag skrev om för några dagar sedan. Det var då talespersoner var på tapeten.

Sedan dess har jag korresponderat med Eva Göransson, som är språkvårdare på Sveriges Radio, för att få lite synpunkter på det där med att uttrycka sig utan att signalera vilket kön en person har. Så här skriver hon bland annat (jag lägger hela brevet som en kommentar till detta inlägg):

"I fallet med talesman/talesperson/språkrör är det så att Språkrådet tycker att ordet talesman kan fungera som könsneutralt begrepp. I Språkriktighetsboken för man fram att det vore dumt att införa benämningen taleskvinna, men man tycker inte heller att talesperson är riktigt bra. Här hävdar Språkrådet att former med -person inte har varit framgångsrika i Sverige och nämner justeringsperson, polisperson och vetenskapsperson som exempel.


Det kan väl stämma. Men där har man ju å andra sidan hittat andra bra alternativ (justerare, polis och forskare). Det behöver ju inte betyda att man ska säga nej tack till alla ordbildningar som slutar på -person. Talesperson är kanske en sådan benämning som kan lyckas?

(Ordet "språkrör" för talesman är ju också ett alternativ, men här verkar det nästan som om Miljöpartiet fått monopol på den benämningen.)

Några andra ord som slutar på -man anses också könsneutrala: ombudsman, tjänsteman, brandman, god man."

När det gäller ombudsman, som är ett svensk exportord, kan man prova att googla "ombudsperson" istället. Och man kommer att få mängder med internationella träffar. Det dräller av ombudspersoner utanför Sveriges gränser, men rätt få hos oss.

Vidare skriver Eva Göransson:

"Generellt kan man säga att man i offentliga sammanhang idag strävar mot att ersätta maskulina och feminina beteckningar med mer könsneutrala begrepp.

En rad äldre feminina benämningar på -issa, -tris, -ska, -inna och -ös har helt försvunnit: pianissa, poetissa, dekoratris, medaljös, höjdhopperska, löperska, simmerska, professorska, biskopinna, doktorinna (de senaste var ju inte ens yrkesbenämningar utan handlade om att någon var gift med en professor, biskop eller doktor)."

Fast mästarinnorna hör jag då och då hos Radiosporten, liksom simmerskorna. Även i text finns de hos Sveriges Radio, vilket en kontrollsökning på http://www.sr.se/ visar.

Men målvakterska - där har vi uppenbarligen passerat det möjligas gräns, tycks det. Detta ord ger noll och ingen träff vid googling.

1 kommentar:

  1. E-brev (eller mejl, om man så vill) från Eva Göransson, språkvårdare på Sveriges Radio.

    Kennet

    Ursäkta om vårt svar dröjt några dagar. Men frågan är stor.

    Generellt kan man säga att man i offentliga sammanhang idag strävar
    mot
    att ersätta maskulina och feminina beteckningar med mer könsneutrala
    begrepp.

    I en del fall finns det ju lyckade exempel: expert i stället för
    fackman; forskare i stället för vetenskapsman; riksdagsledamot i
    stället
    för riksdagsman.

    I en rad sammanhang har man mönstrat ut en tidigare feminin form och
    gjort den maskulina formen till allmän form: lärare (inte lärarinna),
    författare (inte författarinna), konstnär (inte konstnärinna), frisör
    (inte frisörska), bagare (inte bagerska).

    Sen finns det några kvinnodominerade yrken där man från fackhåll
    bestämt att den kvinnliga ordformen ska gälla också för män:
    sjuksköterska, barnmorska.

    En rad äldre feminina benämningar på -issa, -tris, -ska, -inna och -ös
    har helt försvunnit: pianissa, poetissa, dekoratris, medaljös,
    höjdhopperska, löperska, simmerska, professorska, biskopinna,
    doktorinna (de senaste var ju inte ens yrkesbenämningar utan handlade
    om
    att någon var gift med en professor, biskop eller doktor).

    Nyare yrkesbenämningar har ofta en neutral karaktär: konsult, coach,
    tekniker, ekonom, journalist, friskvårdare.

    Men som mycket annat inom språket så är detta en pågående process där
    alla knepigheter ännu inte fått en tillfredsställande eller självklar
    lösning. Det kan också finnas grupper i samhället som driver på i
    viss riktning men som inte får språkvetarna med sig.

    I fallet med talesman/talesperson/språkrör är det så att Språkrådet
    tycker att ordet talesman kan fungera som könsneutralt begrepp. I
    Språkriktighetsboken för man fram att det vore dumt att införa
    benämningen taleskvinna, men man tycker inte heller att talesperson
    är riktigt bra. Här hävdar Språkrådet att former med -person inte har
    varit framgångsrika i Sverige och nämner justeringsperson, polisperson
    och vetenskapsperson som exempel.

    Det kan väl stämma. Men där har man ju å andra sidan hittat andra bra
    alternativ (justerare, polis och forskare). Det behöver ju inte betyda
    att man ska säga nej tack till alla ordbildningar som slutar på
    -person.
    Talesperson är kanske en sådan benämning som kan lyckas?

    (Ordet "språkrör" för talesman är ju också ett alternativ, men här
    verkar det nästan som om Miljöpartiet fått monopol på den
    benämningen.)

    Några andra ord som slutar på -man anses också könsneutrala:
    ombudsman,
    tjänsteman, brandman, god man.

    Men förra året kom en annan bok från Språkrådet som helt ägnades åt
    genusfrågan - Jämställt språk, en handbok i att skriva och tala
    jämställt. Karin Milles som skrivit boken för där fram
    alternativen "brandbekämpare" och "brandsoldat" som mer könsneutrala
    än
    "brandman".

    Kanske kommer det på sikt mer neutrala benämningar också för andra
    ord.
    Beteckningen "god man" (i plural "gode män") kanske försvinner,
    eftersom
    den känns både otidsenlig och svårbegriplig.

    Summering:
    * Vi går mot ett mer könsutjämnat språk.
    * Utvecklingen är en process och många problem återstår att lösa.
    * Se upp med ord och uttryck som får en lätt nedvärderande karaktär
    (medaljös, poetissa).
    * Inför inga nya beteckningar som är könsbundna.
    * Talesperson är en möjlig beteckning (liksom språkrör) men talesman
    anses också könsneutralt.

    När vi ändå är i farten så avråder vi bestämt från jargonguttryck som
    "tjugo tio" om år 2010 och "tjugo tretti" om 2030. Alltfler politiker
    och näringslivsföreträdare uttrycker sig på detta sätt. Men i radio
    bör
    det höras tydlig skillnad mellan årtalet 2010 och tidpunkten 20.10.

    Till saken hör att jag nyligen hörde "tjugo tio" (utan något "och" i
    mitten) när man ropade ut ett tåg jag väntade på och att presentatören
    av ABC-nytt (i SVT) ofta talar om "sju tio" när han menar 7.10 nästa
    morgon.

    Inte lätt att veta vad som är vad när SJ:s tåg så ofta är försenade...

    Med vänlig hälsning

    Eva Göransson, språkvårdare SR
    eva.goransson@sr.se
    08/ 784 50 47


    Från Kennet
    Hej!

    Jag bloggar lite om språk sen en liten, liten tid tillbaka - halvt
    professionellt och halvt privat.
    För ett par dagar sedan skrev jag om ordet "talesperson"
    Här:
    http://sprakbrakaren.blogspot.com/2009/03/socialdemokraternas-ekonomiske.html

    Sedan dess har jag också slagit i dixi på talesperson, och även där
    hittade jag rekommendationen (eller vad man ska kalla det) om
    talesmannens tillräckliga könsneutralitet.

    Det tycks dock som om det politiska livet (eller åtminstone delar av
    det) inte är riktigt med på de noterna, utan strävar mot på mot
    talesperson.

    Skriver för att kolla om ni har funderat på detta. Om ni har något att
    tillägga på denna punkt vill jag förvarna om att jag kan komma att
    publicera hela eller delar av detta på bloggen.

    sprakbrakaren.blogspot.com är adressen till ettan.

    mvh

    Kennet Öhlund
    SR Sjuhärad, webbredaktionen

    SvaraRadera