Myndigheter bestämmer inte tillåtet språk - svininfluensa

"Och så får man ju inte säga svininfluensa nu heller..."

Jag hörde denna fras uttalas i min närhet nyligen. Nähä, vem har bestämt det då, tänkte jag. Och svaret är lika givet som glögg vid första advent. Ingen har bestämt det, och ingen kan bestämma det.

Om influensan som lurar där ute någonstans benämns svininfluensa av i stort sett alla som talar om den till vardags, ja, då heter den ju det.

Sedan är det helt annan sak att de myndigheter som är inblandade i samhällsskydd, vacciner och vård har bestämt att de tänker använda "den nya influensan". Det håller de sig till visar mina turer runt på diverse hemsidor.

Google kan vara ett litet mått på hur nya ord används i skrift. Svininfluensa ger över 3 miljoner träffar, nya influensan bara en dryg miljon. Svininfluensa vinner på poäng, utan tvekan.

Alla stora medier använder svininfluensa - även om SR:s Ekot fortfarande garderar sig ibland med "den så kallade svininfluensan".

Just den garderingen tycker jag ytterligt illa om - för mig har den ett signalvärde: "Vi som är duktiga och pålästa vet minsann vad det heter på riktigt, men för att alla därute som är för dumma för att fatta vad myndigheterna har bestämt - för att de ska begripa så talar vi deras språk, litegrand".

Så var den här garderingen troligen inte medvetet tänkt, men det är så den klingar i mina öron.

"Och så får man ju inte säga svininfluensa nu heller..."

Den som använder den frasen ger också uttryck för samma gardering fast från andra hållet, och det gillar jag inte värst heller - det antyder en slags tro på en överordnad språkpolis, som kan styra och ställa och verkligen bestämma vad vi ska säga.

Och så funkar inte språket. Tycka vad man vill - men det som var "fel" blir rätt när det används av tillräckligt många. Annars hade våra lärare fortfarande tittat snett på oss när vi skriver "vi är" istället för "vi äro".

Däremot är det klokt att veta att när myndigheterna talar om svininfluensan så kommer de att säga "den nya influensan".

Everyone's doing it all the time

Lyssna en stund - var som helst, på nästan vilket samtal som helst. Telefonsamtal, på bussen, i radio, i tv. Alla gör det hela tiden.

En liten överdrift, såklart. Inte alla. Inte hela tiden. Men lyssna!

Du kommer att höra hur proppfullt talspråket är av engelska. Enstaka ord. Små inskjutna utrop. Fasta fraser. Hela meningar ibland.

"What's up?"

"Shit happens!"

"Här ska du få en liten teaser."

"Oh, spooky..."

"He's my man!"

Bra eller inte? Till vardags får det vara som det är för min del. I svenskspråkig radio och tv utestänger engelskan delar av publiken, och det är inte riktigt schysst.

Programledare och journalister i breda medier ska alltid uttrycka sig så enkelt och begripligt som möjligt. Och det innebär rimligen också att det är svensk svenska som gäller.

Att kliva över dialektgränsen in i ett nytt språk

Att svenska och finska är två språk är så uppenbart att det inte behöver diskuteras. Sinsemellan totalt obegripliga. Genomgripande grammatiska skillnader. Basordförråd med mycket få gemensamheter.

Men när två språk/dialekter liknar varandra - vad är det då som avgör när en dialekt blir till eget språk? Jag har funderat på det där lite då och då - senast frågan flöt upp i mitt huvud var i somras när vi åkte till Skottland.

Jag började läsa på och hittade språket scots - eller är det lite udda stavad engelska - alltså en dialekt?

Scots:

"We want tae mak siccar that as mony folk as possible can finn oot aboot the Scottish Pairlament."

Engelska:

"We want to make sure that as many people as possible can find out about the Scottish Parliament."

Vi tar ett par textsnuttar till - och i det här fallet betraktar vi det som rätt självklart att det rör sig om två språk (citerat från engelska Wikipedia):

Danska, följt av norskt bokmål:

"I 1877 forlod Brandes København og bosatte sig i Berlin."

"I 1877 forlot Brandes København og bosatte seg i Berlin."

Minimal skillnad i text, och trots att vi vet att danska och norska låter helt olika, varför räknas det så självklart som två språk?

Skillnaden mellan standardsvenska och älvdalska eller jämtska är mycket större än i exemplet här uppe, men ändå - historiskt har älvdalska och jämtska räknats som dialekter.

Litet textprov på älvdalska (hämtat här):

"Ig wet fel ur ruoli eð brukeð wårå dar gęslpåytjin add dugåð riet nån uonngums. Addum ien slaikan uonngums i gęslun iessn."

Det finns massor mer att skriva om andra varandra närliggande målfören, och huruvida talarna av målen räknar sitt sätt att tala som språk eller dialekt - och inte minst - vilken ståndpunkt omvärlden intar. Det gäller till exempel tornedalsfinska och finska. Bokmål och nynorsk i Norge. Tjeckiska och slovakiska. Serbiska, bosniska, kroatiska.

I de fall det finns tveksamhet i frågan dialekt/språk så kan man också utgå från att det finns en mindre eller större språkstrid i faggorna. För ett språk har så mycket större status än dialekt.

Fundera själv på dina fördomar och föreställningar.

Dialekt - när hjärnan får jobba själv dyker gärna en massa associationer upp: bonnigt, fult, ovårdat, rotvälska... Inte hos dem som gillar sin dialekt, men väldigt ofta hos andra i omgivningarna.

Språk - det är något eget, något som bär en kultur. Ens eget språk vill man föra vidare till sina barn.

Finns det någon tumregel då - dialekt eller språk? Njaäe, gränsen är flytande. Språk tenderar att:

• ha ett eget skriftspråk och en litterär tradition
• ha makt och myndighet bakom sig
• ha talare som själva är säkra på att de talar ett språk
• ha en omgivning, och kanske framför allt myndigheter, som erkänner språket

Med den definitionen är scots ett språk, liksom tornedalsfinska - älvdalskans vänner strävar på för att nå från dialekt till språk. Läs till exempel denna diskussion kring älvdalska på Wikipedia.

Att lyssna på från Språket i Sveriges Radio P1:

P1 VR Språket 20090624 Jämtska - språk eller dialekt?

Kan strävan efter ett eget språk gå för långt? Ja, det tror jag nog. Om två liknande mål hamnar på varsin sida av en riksgräns, om de två länderna blir konkurrenter (eller rent av fiender) - då finns en tendens att ta fasta på och försöka förstärka de skillnader som finns.

På så sätt blir "vi" tydligare, men också "de" blir tydligare. Det ökar inte den mellanfolkliga förståelsen.

Inte bara ärter spritas

Spritar ärter - det gör jag nästan aldrig. Såvitt jag begriper betyder det att pillra ut ärter ur ärtskidan.

Denna sensommar/höst har det säkert spritats en och annan ärta, men det som verkligen spritas numera - det är händer.

Sjukvården har länge spritat. Men ordet har verkligen fått vingar och flugit ur klinikerna på senare tid.

På varje toalett på mitt jobb står den - handspritsflaskan.

Apropå höstens hot - läste en twittrad ordvits häromdagen. Saker som är lika: Svininfluensa - gubbsjuka.

Här kan du också läsa om sprita.

"Borås kan tyckas vara omstörtande"

Inför Elfsborgs match mot Lazio lät vi google jobba lite på egen hand, och översätta en text om Borås ur den italienska sporttidningen Gazzetta dello Sport.

Än en gång kan man konstatera: Automatiska översättningar fungerar faktiskt ganska hyggligt för att i någon mån begripa sig på texter på språk i vilka man annars bara har ytterligt grunda kunskaper.

Dessutom har översättningarna den ovärderliga egenskapen att vara omedvetet humoristiska. Att skratta åt en människa som har bristande kunskaper i ett språk, men ändå försöker - det är ofint, rent av elakt. Att skratta åt en maskin som snurrar till det språkligt - ja, då kan man ha kul utan dåligt samvete.

"Borås kan tyckas vara omstörtande" påstår Gazzettan via google. Jodå... det vet vi som bor här.

Och Borås arena är inte att leka med: "Däremot är akustiken i arenan perfekt och arenan verkligen kan förvandlas till en liten påse."

Till sist biljettinköp. Twenty-fem? Hur blev det så?

"Biljetter kan köpas på Magic Time Travel i Rom, bred Bargellini 38, till en kostnad av twenty-fem euro per kupong."

Pissemyra

De gör ont när de bits.

Man lär sig hela tiden. Även om myrorna.

Det visar sig att ordet pissemyra även finns på engelska i formen "pismire".

Nuförtiden ålderdomligt, men Shakespeare använde det.

Lätt att tro att det handlar om vikingatidskt nordiskt inflytande, och minst en historisk ordbok på nätet slår fast att "pismire" har fornnordiskt ursprung. En annan ordbok hävdar "troligen nordiskt ursprung".

Men jag tror inte på det riktigt. Svenskt dialektlexikon är tämligen rikhaltigt när det svenska dialektala "maur" utforskas.

Där anges besläktade ord i en rad språk - bland annat walesiska och persiska (språkhistoriskt rejält avlägsna kusiner till svenska) - och detta får mig att luta åt att vi snarare bör söka ett gemensamt ursprung i den indoeuropeiska språkfamiljen när det gäller pissmyra/pismire, än teorin om utlån av pissmyra från vikingar.

Den som är bättre bevandrad eller vet mer får gärna säga ifrån.

Ta det säkra för(e) det osäkra

Ja, ibland tror man att man vet hur det ska vara...

Och så visar det sig vara, om inte tvärt om, så något ditåt.

Jag läste Stieg Larssons trilogi nyligen (del 2 och 3) och retade mig på att han skrev "ta det säkra för det osäkra" upprepade gånger.

Heter "förE det osäkra" tyckte Språkbråkaren, alldeles bestämt.

Så började jag kolla om jag hade rätt, och fick konstatera att mitt språkpolisande (jag HAR ju lovat att inte polisa!) inte hade fog för sig.

Lite googlande visar att nätet är tämligen fullt av tvärsäkerhet - åt båda hållen. Men här, som så ofta, är tvärsäkerhet alldeles galet. För också, som så ofta, är rätt svar: det kan heta antingen eller, båda är rätt.

Den äldsta formen tycks vara "...för det osäkra". Men expertisen avvisar den tolkning många vill ha: att uttrycket skulle gå ut på att inte tro att det säkra är säkert. Att även räkna det man tror är säkert som osäkert.

Missuppfattning kan även drabba "...före det osäkra". Nämligen denna läsart: Ta först det säkra, sedan också det osäkra - i tur och ordning.

Nej, vare sig man väljer "för" eller "före" så ska satsen läsas som "att ta det säkra istället för/hellre än det osäkra".

Söndag Tålamod är i Borås med laget

Fotbollsklubben Braga från Portugal spelar mot Elfsborg ikväll. Jag rekar lite på klubbens hemsida, och med kunskap i portugisiska nära rudisnivå låter jag google översätta.

Dessa automatiska översättningar funkar faktiskt hyggligt, och blir dessutom ofta riktigt festliga.

Domingos Paciência heter Bragas tränare. Google, som översätter rakt av och utan mycket till hjärna (såklart), ger sig även (fast bara ibland) på detta namn med glatt humör.

Efter denna övning kommer jag nog alltid att minnas tränaren vid namn Söndag Tålamod. Titta på den stilige mannen här och kolla bildtexten.

Alfabetsmetoden

För länge sedan försökte jag lära mig franska med något vi skulle kunna kalla alfabetsmetoden. Ett litet lexikon hade jag, tänkte börja på A och jobba mig fram till Z. Plugga, plugga, plugga - sedan skulle jag kunna allt.

Det tog stopp rätt fort. Ett enda ord minns jag från mitt projekt. Aiselle. Betyder axel.

Till ingen annan nytta längre, än att jag kunde skriva denna lilla historia.

Systerspråkets sorgliga svårförståelighet

Det är retligt tycker jag - att ett språk som är så nära, ändå talspråkligt är så långt bort.

Fullt med danska fotbollssupportrar i Stockholm i förmiddags. Vi är røde, vi är hvide för fullt i trappan ner mot Sergels torg. Jag lyssnade lite diskret på ett gäng och försökte komma in i vad de pratade om. Utan större framgång.

Innehållsförteckning på halstablett: Sødestoffer, aromaer, antiklumpningsmiddel, farvestof. Voksenpastil - ikke børnepastil.

Lätt och smidigt i skrift. I samtal ansikte mot ansikte med en enskild genomsnittsdansk klarar jag mig också i regel godt, om det rör sig om att klara ut vardagligheter. Litar på några år i Skåne i slutet av 80-talet, med tämligen täta utflykter med flygbåtarna över Öresund.

Men att halka in i ett pågående samtal och hänga med, där närmar jag mig kompetenstaket och känner mig lite som greveparet hos Galenskaparna/After Shave.

Retligt att två språk som är så oerhört lika, ska låta så olika. Synd ... fast kul att jag började fundera. För nu har jag hittat en massa länkar om danska, som jag har följt hit och dit. Mycket talar för att även nästa inlägg får ett danskt tema.

Till sist: Roande om hur svenska uppfattas av amerikaner. En klassiker.

Rider låter som hästgöra - men kan handla om Elton John

Igår och i förrgår jobbade jag en hel massa med att nätpublicera Elton John-följets kravlista (klicka för att se den) inför konserten i Borås i juni. Förutom att där finns mängder med detaljer som i sig kan vara intressanta att studera, så restes i mig en språkfråga.

Branschens engelska fackuttryck för en sådan lista är "rider" och det slog mig hur knäppt det ser ut i en svensk text. Hur dåligt vissa engelska lånord passar i skrift. Tänk dig en rubrik: Hela Eltons rider. Vad gör han?

Det blev kravlista, ibland lista, i våra webbtexter. Om vi ska ha rider på svenska bör vi göra en "tejp" och skriva rajder.

Kaka eller tårta?

Kaka på kaka. Det skrev jag i förra inlägget och när jag nu sitter och läser idag så uppstår en språkfråga i skallen: Heter det inte "tårta på tårta"?

Båda smakar bra i munnen, när jag säger dem för mig själv, men känns inte tårta på tårta lite - rättare? Jo...

Kollar Svensk handordbok som erkänner båda sätten att uttrycka att något är mer än det borde. Således okej att bara ta för sig och dubblera både kakan och tårtan om så önskas.

Fast blanda inte så det blir "kaka på tårta".

Engelskan marscherar in, landsbygden avfolkas - då blir kossan cool

Det hela började med lyssning på Språket i P1. Felhörningen och den därpå följande omtolkningen av uttrycket "apropå" var på tapeten.

Så här: googla "att bero på" och se. Inte så få träffar med folk som tror att de ska skriva "att bero på" när de menar apropå.

Det finns en till sådan felhörning/omtolkning, som min fru hade lagt märke till och tyckte att jag gott kunde skriva om. Så då gör jag det. När kor blir bristvara i gemene mans och kvinnas medvetande, och när engelska blir alltmer dominant, då händer det saker.

Lugn som en kossa, som bara tuggar och glor, - kolugn - blir allt oftare (googla så ser du) coollugn.

Tänkte att jag skulle vara nyhetsledande och först med att sprida denna observation till en lite vidare publik, men sådant är svårt. För här fanns det redan bloggat i ärendet.

Det heta slutet i nyhet tysk immigrant

Tassar vidare i min kunskaps utmarker och ökar ytterligare risken att trampa fel.

Ivar Aasen reste på 1800-talet kring i Norge. Lyssnade och noterade och skapade ett nytt skriftspråk utifrån den dialektala norska han hörde. Det blev nynorska.

Under Aasens tid var Norge i motvillig union med Sverige, men dessförinnan under danskt styre i århundraden. Det danska språkliga inflytandet hade varit stort och Aasen ville förnorska norskan.

Jakten gick bland annat på från tyskan, via danska, inlånade begynnelser och ändar på ord. Be- och an- kan få vara exempel på börjor. Ändelser: bland annat -else och -het. (Motsvarande strävan var i ropet också i Sverige, som ni kan se i mitt bloggeri från i förrgår.)

Med detta sätt att prioritera skulle således "kjærlighet" hellre heta "kjærleik".

I somras var vi på semester vid de norska fjordarna, i nynorskans kärnområde. Kul för en språknisse som jag. Läste om bygget av järnväg som när det var i full "verksemd" sysselsatte si och så många.

Verksemd är förnorskning. Virksomhet har tysk ändelse, finns i liknande version på danska och svenska. Och hade gett mig mindre tankemöda, inneburit större begriplighet, men inte lika stort språknöje.

Hemkänsla, trygghet, språknöje - på pluskontot för små språk och dialektvariationer. Men inte sällan kostar det i begriplighet i ett större sammanhang. Vilket värde är störst? Det är ingen retorisk fråga, utan en genuin undran.

I begynnelsen och i slutet brukades början mest

Låt oss med lätta vingslag snudda och fladdra fram över ett språkligt årtusende och börja med början.

I början var början. Att börja hette just börja (byria för att var mer exakt) i den riktigt gamla svenskan. Under många hundra år av starkt tyskt inflytande tog vi emot rikliga mängder ord till låns. Ett av dem blev börjans konkurrent: begynna, inlett av den tyska förleden be-, som också finns i så många andra ord.

Begynnelsen tävlade och tog över - i Danmark, i det då danska Norge, i Sverige. Begynnelsen var ordet i Bibelns "i begynnelsen var ordet" och det är ingen slump. För i Bibelöversättningarna finns ingen början.

Vet ni vad purism är? Att vilja rensa, fixa och dona för att få bort inlånade ord. Viljan att göra ett språk så "rent" som möjligt. Det där var illa populärt under 1800-talet.

Ord på be- (och mycket, mycket annat) var inte inne i puristkretsar, och det jobbades och föreslogs och grävdes bland runorna för att hitta alternativ. Viktor Rydberg var en av dem som lobbade för inhemskare ord. Han försökte med eldhåg (=entusiast) och han försökte med börja. Nu vet vi vilket som gick bäst.

Börja tog helt enkelt skruv, av anledning som troligen inte går att förklara med annat än att slumpen ofta styr språkets väg. Så nu är början också slutet, medan begynnelsen mest stannar där emellan.

I Tyskland, England, USA, Norge (även om byrje finns i nynorska), Danmark, Australien ... ja, där är det ord liknande begynna som gäller. Språklig purism kan kännas nog så småtrevligt och hemtamt, men riskerar bli dörrstängare för förståelse över större avstånd.

Mer om tyskt inflytande och jakten på förled och ändelser kommer snart. En cliff-hanger för den insatte: Vad gjorde Ivar Aasen åt -het?

Om de förlorade ändelserna - "ja kasta bort dom"

Det var ett liten språklig utflykt till nynorska som satte igång tankarna. Om man reser från Oslo västerut inåt landet noterar man att melk blir mjölk. (Eller blev åtminstone tidigare - för i Norge pågår alltjämt en kamp om språket, bokmål/nynorska.)

Att jämföra svenska-bokmål-nynorska är alltid kuligt. Svenska och nynorska har vissa drag gemensamt. Bokmål och svenska är mer lika varandra på andra punkter. Någon dag gör jag kanske en länksamling i ämnet.

Hur som helst, i nynorska områden dricker man mjölk. Och tidsböjer verbet "å kaste" (kan också heta "kasta" i grundform) så här: eg kastar, eg kasta, eg har kasta. Inte mycket skillnad mellan formerna där inte, tänkte jag när jag såg detta böjningsschema. Kan det räcka för att hålla reda på nu, då och då?

Jag kastade mig i tankarna till svenska. Att kasta - jag kastar - jag kastade - jag har kastat. Mer av ändelser, helt klart.

Men försök nu att lyssna noga på dig själv och andra när ni pratar på oplanerat och vardagligt - lyssna inte bokstavstroget utan efter de ljud du verkligen hör.

Detta tror jag att du hör då: Det som är skriftspråklig nynorska det är talspråk på svenska. Kasta böjs: ja kastar, ja kasta, ja ha kasta. Och - ta mig sjutton - lyssna igen. Är det inte rent av så att även "jag kastar" ofta låter "ja kasta"?

Ja kasta, ja kasta, ja ha kasta. Muntlig böjning av svaga verb på svenska - rätt lätt på detta sätt. -r, -de och -t kasta vi helt enkelt ut med badvattnet, så var vi av med dem.

E-postadress: news.sjuharad...

En liten notering bara, kring en sådan där vardaglig motsägelsefullhet som bara finns, utan att det riktigt går att motivera eller förklara varför.

Jag ber ofta lyssnare som ringer med nyhetstips att skicka ett mejl, för att tipset inte ska bli glömt.

"Och e-postadressen är news, som på engelska, news.sjuharad..."

Varför måste jag säga så? Varför har vi den adressen? I Sveriges Radio, ett företag som i sitt uppdrag har att "särskilt värna om svensk kultur och musik samt det svenska språket".

Vi kunde gott ha adressen nyheter.sjuharad... men det har vi inte.

När det nu är som det är så vore det tröttsamt att ändra, för då måste vi upplysa alla de hundratals avsändare som använder news-adressen att byta. Och då får den praktiska verkligheten styra.

Alla skolor i Borås heter fel

Jag kan inte annat än tycka att det är lustigt och ganska udda, med språkunderhållningsvärde. Att alla skolnamn i Borås innehåller ett brott mot Språkrådets "Svenska skrivregler". Jajamän, skolorna, där barnen och de unga ska bibringas kunskapen att skriva så rätt och bra som möjligt, för att slippa reta de gamle med illa stavad svenska.

Det är inte mycket som fattas. Svaneholmskolan kan vi ta som exempel. Är det inte lite ont om "s" där strax efter mitten? Är det inte rentav så att det strängt taget inte är en skola som benämns, utan segt godis från Svaneholm?

"Skrivs ett förled normalt med foge-s i sammansättningar, skrivs det med foge-s
även när efterledet börjar på s: mentorssamtal."

Citatet här kommer från "Svenska skrivregler" och klargör hur Språkrådet vill ha det. Vi provar och sätter ihop något med Svaneholm, -vägen till exempel.

Svaneholmvägen - känns inget vidare...
Svaneholmsvägen - nu liknar det något!

Alltså. Svaneholmsskolan.

Jag har lovat att inte språkpolisa, så det gör jag inte heller. Fnissar bara lite, och undrar hur skolorna i Borås kom att bli sådana djärva frifräsare, som verkligen vågar utmana och strunta i regler.

ea eller e eller a eller hur ska det sluta? En brandgul färganalys

Så här skriver min bank på hemsidan idag:

"Nu kommer det orangea kuvertet."

Premiepensionsmyndigheten, som ligger bakom detta hela Sveriges mest kända orangefärgade brev, har skrivit som följer hemma hos sig på nätet:

"Nu skickas årets orange kuvert ut"

Som lök på laxen kan vi lägga till en f'ärgvariant, hämtad ur Dagens Nyheter:

"Osäkert besked i oranga kuvert"

Tre tunga instanser. Tre varianter på orange i bestämd form/pluralform. Virrigt.

Hur vill språkvårdarna att det ska vara då? Sökte mig fram till Språkrådet, just för att få språkrådet jag behöver. Noterade genom sökning hos rådet att jag var goda råd på spåret.

"Vidare står det väsentligt mer om genitivändelser, och ett nytt avsnitt om ord på stumt e (orange, beige) har tillkommit."

Detta nya avsnitt, kunde jag läsa, skulle finnas i den senaste utgåvan av boken Svenska skrivregler. Fast retligt - den boken finns inte på nätet utan måste köpas. Billigast att köpa i elektrisk form för en dryg hundring, rätt hem i datorn.

Men nu, gott folk, kommer det fantastiska. Den skulle också gå att låna från vissa anslutna bibliotek i nedladdningsform. Borås stadsbibliotek var med i listan. Jag har en inloggningskod, som har legat till sig sedan 2003-04-24 i en papperhög här någonstans. Leta, riva, bläddra... och där var den. Aldrig använd, förrän nu.

Och på fem minuter har jag Svenska skrivregler i min dator, på lån i 28 dagar. Vilket välbehag, i stressamhället, omedelbar behovstillfredsställelse!

Svenska skrivreglers orangelösning är att 1) lämna ordet oböjt eller 2) att skriva om. Således det orange kuvertet eller det orangefärgade kuvertet. Motiveringen är att oranga eller orangea "ser konstigt ut".

Dags att anmäla avvikande mening. Jag tycker om såväl "oranga" som "beiga", och börjar redan vänja mig efter bara några minuters vändande och vridande. "Orangt" och "beigt" tar emot lite mer, men imorgon accepterar jag säkert dessa också. Ett stalltips, dock: "Beiget" går nog aldrig hem.

Är du riktigt radikal kan du försöka lansera oransch och bäsch. Nostalgiker drömmer om tiden när det var brandgult, bara brandgult. Och så grågult eller smutsvitt förstås.

Mejlet kom på mejlen

Det finns de där orden som kan ha olika genus, lite beroende på talarens dialekt, fast där ordets betydelse inte påverkas av genusvacklet. En/ett apelsin. En/ett paraply. En/ett finger. Dem struntar vi i nu.

Lite mer istället om orden som inte bara uppträder med olika genus, utan också skiftar lätt i innebörd.

Känn på rubrikens formulering. Mejl med t-genus och vi har ett e-brev. Med n-genus och vi har en beteckning på hela e-postsystemet.

När det sista faxet (saligt i åminnelse) hade spottats ur faxen, varför inte till puben för en öl. En slurk av ett gott belgiskt öl, kanske?

Ja, sicken röra. Bara toppen på ett isberg för den som försöker lära sig svenska som främmande språk. Ett ben - en arm - en hand - en/ett finger - en fot - ett huvud - ett knä - en knoge...

Funderingar kring n- eller t-genus kan pågå en bra stund även när ett mycket smalt ämne avhandlas, som i denna diskussion om tv-spelskonsoler och vilket genus dessa kan tänkas ha.

Så har jag hittat en fetmaffe* konkurrent. Svenskämnet vid Örebro universitet bloggar, så heter denna språkpunkt. (Ett ämne som bloggar?)

* Fetmaffe är ett språk- och internetexperiment av typen målvakterska, som först inte fanns, men sedan fanns. Sms fetmaffe finns inte på google på svenska. Fet-, förstärkningsprefix. Maffe, sällan sedd och hörd, men dock förekommande, förvrängning av maffig.