Everyone's doing it all the time

Lyssna en stund - var som helst, på nästan vilket samtal som helst. Telefonsamtal, på bussen, i radio, i tv. Alla gör det hela tiden.

En liten överdrift, såklart. Inte alla. Inte hela tiden. Men lyssna!

Du kommer att höra hur proppfullt talspråket är av engelska. Enstaka ord. Små inskjutna utrop. Fasta fraser. Hela meningar ibland.

"What's up?"

"Shit happens!"

"Här ska du få en liten teaser."

"Oh, spooky..."

"He's my man!"

Bra eller inte? Till vardags får det vara som det är för min del. I svenskspråkig radio och tv utestänger engelskan delar av publiken, och det är inte riktigt schysst.

Programledare och journalister i breda medier ska alltid uttrycka sig så enkelt och begripligt som möjligt. Och det innebär rimligen också att det är svensk svenska som gäller.

Att kliva över dialektgränsen in i ett nytt språk

Att svenska och finska är två språk är så uppenbart att det inte behöver diskuteras. Sinsemellan totalt obegripliga. Genomgripande grammatiska skillnader. Basordförråd med mycket få gemensamheter.

Men när två språk/dialekter liknar varandra - vad är det då som avgör när en dialekt blir till eget språk? Jag har funderat på det där lite då och då - senast frågan flöt upp i mitt huvud var i somras när vi åkte till Skottland.

Jag började läsa på och hittade språket scots - eller är det lite udda stavad engelska - alltså en dialekt?

Scots:

"We want tae mak siccar that as mony folk as possible can finn oot aboot the Scottish Pairlament."

Engelska:

"We want to make sure that as many people as possible can find out about the Scottish Parliament."

Vi tar ett par textsnuttar till - och i det här fallet betraktar vi det som rätt självklart att det rör sig om två språk (citerat från engelska Wikipedia):

Danska, följt av norskt bokmål:

"I 1877 forlod Brandes København og bosatte sig i Berlin."

"I 1877 forlot Brandes København og bosatte seg i Berlin."

Minimal skillnad i text, och trots att vi vet att danska och norska låter helt olika, varför räknas det så självklart som två språk?

Skillnaden mellan standardsvenska och älvdalska eller jämtska är mycket större än i exemplet här uppe, men ändå - historiskt har älvdalska och jämtska räknats som dialekter.

Litet textprov på älvdalska (hämtat här):

"Ig wet fel ur ruoli eð brukeð wårå dar gęslpåytjin add dugåð riet nån uonngums. Addum ien slaikan uonngums i gęslun iessn."

Det finns massor mer att skriva om andra varandra närliggande målfören, och huruvida talarna av målen räknar sitt sätt att tala som språk eller dialekt - och inte minst - vilken ståndpunkt omvärlden intar. Det gäller till exempel tornedalsfinska och finska. Bokmål och nynorsk i Norge. Tjeckiska och slovakiska. Serbiska, bosniska, kroatiska.

I de fall det finns tveksamhet i frågan dialekt/språk så kan man också utgå från att det finns en mindre eller större språkstrid i faggorna. För ett språk har så mycket större status än dialekt.

Fundera själv på dina fördomar och föreställningar.

Dialekt - när hjärnan får jobba själv dyker gärna en massa associationer upp: bonnigt, fult, ovårdat, rotvälska... Inte hos dem som gillar sin dialekt, men väldigt ofta hos andra i omgivningarna.

Språk - det är något eget, något som bär en kultur. Ens eget språk vill man föra vidare till sina barn.

Finns det någon tumregel då - dialekt eller språk? Njaäe, gränsen är flytande. Språk tenderar att:

• ha ett eget skriftspråk och en litterär tradition
• ha makt och myndighet bakom sig
• ha talare som själva är säkra på att de talar ett språk
• ha en omgivning, och kanske framför allt myndigheter, som erkänner språket

Med den definitionen är scots ett språk, liksom tornedalsfinska - älvdalskans vänner strävar på för att nå från dialekt till språk. Läs till exempel denna diskussion kring älvdalska på Wikipedia.

Att lyssna på från Språket i Sveriges Radio P1:

P1 VR Språket 20090624 Jämtska - språk eller dialekt?

Kan strävan efter ett eget språk gå för långt? Ja, det tror jag nog. Om två liknande mål hamnar på varsin sida av en riksgräns, om de två länderna blir konkurrenter (eller rent av fiender) - då finns en tendens att ta fasta på och försöka förstärka de skillnader som finns.

På så sätt blir "vi" tydligare, men också "de" blir tydligare. Det ökar inte den mellanfolkliga förståelsen.

Pissemyra

De gör ont när de bits.

Man lär sig hela tiden. Även om myrorna.

Det visar sig att ordet pissemyra även finns på engelska i formen "pismire".

Nuförtiden ålderdomligt, men Shakespeare använde det.

Lätt att tro att det handlar om vikingatidskt nordiskt inflytande, och minst en historisk ordbok på nätet slår fast att "pismire" har fornnordiskt ursprung. En annan ordbok hävdar "troligen nordiskt ursprung".

Men jag tror inte på det riktigt. Svenskt dialektlexikon är tämligen rikhaltigt när det svenska dialektala "maur" utforskas.

Där anges besläktade ord i en rad språk - bland annat walesiska och persiska (språkhistoriskt rejält avlägsna kusiner till svenska) - och detta får mig att luta åt att vi snarare bör söka ett gemensamt ursprung i den indoeuropeiska språkfamiljen när det gäller pissmyra/pismire, än teorin om utlån av pissmyra från vikingar.

Den som är bättre bevandrad eller vet mer får gärna säga ifrån.

Rider låter som hästgöra - men kan handla om Elton John

Igår och i förrgår jobbade jag en hel massa med att nätpublicera Elton John-följets kravlista (klicka för att se den) inför konserten i Borås i juni. Förutom att där finns mängder med detaljer som i sig kan vara intressanta att studera, så restes i mig en språkfråga.

Branschens engelska fackuttryck för en sådan lista är "rider" och det slog mig hur knäppt det ser ut i en svensk text. Hur dåligt vissa engelska lånord passar i skrift. Tänk dig en rubrik: Hela Eltons rider. Vad gör han?

Det blev kravlista, ibland lista, i våra webbtexter. Om vi ska ha rider på svenska bör vi göra en "tejp" och skriva rajder.

Engelskan marscherar in, landsbygden avfolkas - då blir kossan cool

Det hela började med lyssning på Språket i P1. Felhörningen och den därpå följande omtolkningen av uttrycket "apropå" var på tapeten.

Så här: googla "att bero på" och se. Inte så få träffar med folk som tror att de ska skriva "att bero på" när de menar apropå.

Det finns en till sådan felhörning/omtolkning, som min fru hade lagt märke till och tyckte att jag gott kunde skriva om. Så då gör jag det. När kor blir bristvara i gemene mans och kvinnas medvetande, och när engelska blir alltmer dominant, då händer det saker.

Lugn som en kossa, som bara tuggar och glor, - kolugn - blir allt oftare (googla så ser du) coollugn.

Tänkte att jag skulle vara nyhetsledande och först med att sprida denna observation till en lite vidare publik, men sådant är svårt. För här fanns det redan bloggat i ärendet.

E-postadress: news.sjuharad...

En liten notering bara, kring en sådan där vardaglig motsägelsefullhet som bara finns, utan att det riktigt går att motivera eller förklara varför.

Jag ber ofta lyssnare som ringer med nyhetstips att skicka ett mejl, för att tipset inte ska bli glömt.

"Och e-postadressen är news, som på engelska, news.sjuharad..."

Varför måste jag säga så? Varför har vi den adressen? I Sveriges Radio, ett företag som i sitt uppdrag har att "särskilt värna om svensk kultur och musik samt det svenska språket".

Vi kunde gott ha adressen nyheter.sjuharad... men det har vi inte.

När det nu är som det är så vore det tröttsamt att ändra, för då måste vi upplysa alla de hundratals avsändare som använder news-adressen att byta. Och då får den praktiska verkligheten styra.

Offsajd, lajt, strejk och tejp

Det är vimsigt med stavningen av engelska inlån.

Vissa, såsom strejk och tuff, gör sig mycket dåligt i originalengelsk dräkt när vi använder dem.

Med andra är det precis tvärt om. Offsajd och lajt hör hemma i den gruppen.

Så har vi vacklarna, som inte vet vart de vill ta vägen. Mail/mejl sätter jag i det facket.

Mail ser man ofta, men när det ska bli verb liknar det mest ett flicknamn. Maila till Maila kan man. Mejla till Maila blir nog tydligare.

Här är ett par ordrader:

mejl, tejp, strejk, sajt, rejv, lajv, flajt, lajt, vajer, tuff, ruff, offsajd

mail, tape, strike, site, rave, live, flight, light, wire, tough, rough, offside

Tvåtusenetthundranio

Vad heter det om hundra år? Fundera lite, så tar vi kort förhistoria.

Språkvårdarna ville ha tjugohundranio. Sveriges Radios personal, liksom SVT, håller i stor utsträckning fast vi den formen. Men till vardags, där ute i samhället råder tvåtusennio, och dess systrar - en för varje år, i stort sett ohotat.

Men en allt vanligare uppstickare, tycker jag mig höra, är tjugo-nio. Utalsmässigt ligger det nära året då Livia Drusilla, romersk kejsarinna och Augustus hustru, dog - det vill säga år 29 e Kr.

Men till startfrågan. Tvåtusenetthundranio. Det blir allt väldigt långt i munnen det. Jag gissar att tjuettnio eller möjligen tjuettnollnio blir våra efterkommandes vardag. Eller kanske - om en tidigare fundering slår in - twentyoneonine. Vad tror du?

Jag sa "mess"

Ord tillkommer hela tiden i språket. I början kan de kännas lite udda, som att man inte riktigt vågar använda dem. Det är som om ett nytt ord behöver studsa runt lite kring en, klibba sig fast tillräckligt i hjärnan. Och så, plötsligt en dag, så säger man det - överraskar till och med sig själv en aning.

Så var det med mig och mess. Enligt språknämndens nyordslista först konstaterat år 2000:

mess vard. SMS-meddelande. 2000
messa vard. skicka ett SMS-meddelande. 2000

Det är lätt att förstå att det behövdes en kortform. Den som skickar 1500 SMS-meddelanden om dagen orkar inte gärna säga till exempel: "Jag ska bara skicka ett SMS-meddelande först, sen kan vi..."

Mess - kanske är det en kortform av engelska message, eller helt enkelt slutstavelsen i SMS. Smälter hur som helst bra in i svensk grammatik. Ett mess, messet, alla messen, flera mess, att messa.

En dag sa jag det för första gången. Och nu kommer det så lätt av sig själv hela tiden, när helst detta ganska nya ord behövs. Fast 1500 om dagen?

"Oh, my God!"

Ropet kom från badrummet, där min dotter och hennes kompis just hade spillt ut en rätt stor mängd tvål. Ett spontant utrop, och det blev på engelska.

För bara några år sedan skulle jag ha ojat mig. Hur ska det gå med svenskan? Nu har jag gett upp - och är faktiskt inte ledsen för det. Svenska språket kommer ganska snabbt att fasas ut, tror jag.

Och inte bara genom så kallad domänförlust, att hela vetenskaper byter till engelska och att den svenska terminologiutvecklingen på området därför avstannar. Utan också genom att vardagsspråket, till och med de spontana utropen, förengelskas; blir till "Oh, my God!"

Jag slutar hålla emot. Kanske provokativt: Men varför inte bara byta nu, så fort som möjligt? Skynda på istället för att bromsa. Här är en länk till en grupp som, tvärtom, vill bromsa. På internet tvingas dock Språkförsvaret att använda Sprakforsvaret i sin webbadress.