Att kliva över dialektgränsen in i ett nytt språk

Att svenska och finska är två språk är så uppenbart att det inte behöver diskuteras. Sinsemellan totalt obegripliga. Genomgripande grammatiska skillnader. Basordförråd med mycket få gemensamheter.

Men när två språk/dialekter liknar varandra - vad är det då som avgör när en dialekt blir till eget språk? Jag har funderat på det där lite då och då - senast frågan flöt upp i mitt huvud var i somras när vi åkte till Skottland.

Jag började läsa på och hittade språket scots - eller är det lite udda stavad engelska - alltså en dialekt?

Scots:

"We want tae mak siccar that as mony folk as possible can finn oot aboot the Scottish Pairlament."

Engelska:

"We want to make sure that as many people as possible can find out about the Scottish Parliament."

Vi tar ett par textsnuttar till - och i det här fallet betraktar vi det som rätt självklart att det rör sig om två språk (citerat från engelska Wikipedia):

Danska, följt av norskt bokmål:

"I 1877 forlod Brandes København og bosatte sig i Berlin."

"I 1877 forlot Brandes København og bosatte seg i Berlin."

Minimal skillnad i text, och trots att vi vet att danska och norska låter helt olika, varför räknas det så självklart som två språk?

Skillnaden mellan standardsvenska och älvdalska eller jämtska är mycket större än i exemplet här uppe, men ändå - historiskt har älvdalska och jämtska räknats som dialekter.

Litet textprov på älvdalska (hämtat här):

"Ig wet fel ur ruoli eð brukeð wårå dar gęslpåytjin add dugåð riet nån uonngums. Addum ien slaikan uonngums i gęslun iessn."

Det finns massor mer att skriva om andra varandra närliggande målfören, och huruvida talarna av målen räknar sitt sätt att tala som språk eller dialekt - och inte minst - vilken ståndpunkt omvärlden intar. Det gäller till exempel tornedalsfinska och finska. Bokmål och nynorsk i Norge. Tjeckiska och slovakiska. Serbiska, bosniska, kroatiska.

I de fall det finns tveksamhet i frågan dialekt/språk så kan man också utgå från att det finns en mindre eller större språkstrid i faggorna. För ett språk har så mycket större status än dialekt.

Fundera själv på dina fördomar och föreställningar.

Dialekt - när hjärnan får jobba själv dyker gärna en massa associationer upp: bonnigt, fult, ovårdat, rotvälska... Inte hos dem som gillar sin dialekt, men väldigt ofta hos andra i omgivningarna.

Språk - det är något eget, något som bär en kultur. Ens eget språk vill man föra vidare till sina barn.

Finns det någon tumregel då - dialekt eller språk? Njaäe, gränsen är flytande. Språk tenderar att:

• ha ett eget skriftspråk och en litterär tradition
• ha makt och myndighet bakom sig
• ha talare som själva är säkra på att de talar ett språk
• ha en omgivning, och kanske framför allt myndigheter, som erkänner språket

Med den definitionen är scots ett språk, liksom tornedalsfinska - älvdalskans vänner strävar på för att nå från dialekt till språk. Läs till exempel denna diskussion kring älvdalska på Wikipedia.

Att lyssna på från Språket i Sveriges Radio P1:

P1 VR Språket 20090624 Jämtska - språk eller dialekt?

Kan strävan efter ett eget språk gå för långt? Ja, det tror jag nog. Om två liknande mål hamnar på varsin sida av en riksgräns, om de två länderna blir konkurrenter (eller rent av fiender) - då finns en tendens att ta fasta på och försöka förstärka de skillnader som finns.

På så sätt blir "vi" tydligare, men också "de" blir tydligare. Det ökar inte den mellanfolkliga förståelsen.

Tjexen tar slut?

Det heter inte kex med hårt "k" på många håll i landet - det har ni hört flera gånger förr? Värmland, Västsverige, Blekinge är tjexland enligt mina små, små efterforskningar. Jönköping = kex. Ulricehamn = tjex. (Jag har pillrat med stavningen för att det ska bli tydligare i skrift vad jag menar, även om det såklart alltid stavas kex).

Igår hörde jag dock två infödda boråsare be om kex! Dryftade detta uttal något med min fru, och hon var inte lika överraskad som jag - hade noterat kex även i Borås redan tidigare. Hennes teori: "Alla" vill prata som i Stockholm, vare sig de vet det eller inte. Och då sprider sig kexen på tjexens bekostnad.

Höll öronen öppna så får ni höra vad som händer.

På gränsen mellan -red och -ryd

Efterledet ryd/red/röd/rud som är så vanligt i orts-, by- och gårdsnamn varierar vokaliskt i mitten över landet.

Betydelsen är dock densamma: röjning, nybruten mark.

Mellan Ulricehamn och Jönköping, inte riktigt slaviskt efter landskapsgränsen men nära nog, tar ändelsen formen -red på västgötasidan, -ryd på Smålandssidan.

Jag snöar inte bara in på språk, utan också gärna kartor. Gröna kartan, gula kartan, orienteringskartan, Google Earth - allt sådant.

Och när jag letar kartledes i nämnda gränstrakt har jag fastnat för den skarpa red/ryd-gränsen. Letar undantag, men har hittills inte hittat ett enda -red i Småland. Däremot något mycket ensamt -ryd alldeles nära Smålandsgränsen. Sedan råder -red allena.

Ända fram till trakterna kring Borås, där det, av någon anledning, finns en -rydenklav. Inte så att ryd är vanligast här, men -ryd finns och ganska mycket också. Lockryd, Gravryd, Tosseryd, Målsryd, Taryd - mitt i -redland. Varför? Kanske någon läsare har en teori?

Den som vet ett -red i Småland får också gärna säga till. Så kan vi sedan gemensamt roa oss med en funnen bekräftelse för den gamla regeln "ingen regel utan undantag".

Där är där vid i norra Småland

Det var min boråsiska fru som gjorde mig uppmärksam på det. Själv hade jag inte märkt någonting. Men nu, efter att ha börjat lyssna med språkörat, hör jag det ideligen trilla ur munnen på gamla kompisar, släktingar, på macken i Huskvarna... Lustigt som det kan bli.

I mina hemtrakter i norra Småland, och sannolikt i ett större område däromkring, heter "där" inte bara "där" eller "där borta". Det heter, av okänd anledning, "där vid".

Så här:

"Var är boken?"

"Jag la den i bokhyllan, där vid."

Tänkte försöka googla mig fram till roten av detta fenomen, men det har inte velat sig alls. Träffarna handlar om ett annat slags "där vid", som så här: "Vi var där vid sju."

Snart återkommer jag till en annan observation, som också är svår att rikigt få grepp om. Det tycks mig nämligen, inflyttad i Boråstrakten, som om "utav", i stället för bara "av" har en starkare ställning här än i norra Småland.

Men jag vet inte säkert.

Här är finns bloggen som enligt egen uppgift är landets snällaste språkpolis.