Att kliva över dialektgränsen in i ett nytt språk

Att svenska och finska är två språk är så uppenbart att det inte behöver diskuteras. Sinsemellan totalt obegripliga. Genomgripande grammatiska skillnader. Basordförråd med mycket få gemensamheter.

Men när två språk/dialekter liknar varandra - vad är det då som avgör när en dialekt blir till eget språk? Jag har funderat på det där lite då och då - senast frågan flöt upp i mitt huvud var i somras när vi åkte till Skottland.

Jag började läsa på och hittade språket scots - eller är det lite udda stavad engelska - alltså en dialekt?

Scots:

"We want tae mak siccar that as mony folk as possible can finn oot aboot the Scottish Pairlament."

Engelska:

"We want to make sure that as many people as possible can find out about the Scottish Parliament."

Vi tar ett par textsnuttar till - och i det här fallet betraktar vi det som rätt självklart att det rör sig om två språk (citerat från engelska Wikipedia):

Danska, följt av norskt bokmål:

"I 1877 forlod Brandes København og bosatte sig i Berlin."

"I 1877 forlot Brandes København og bosatte seg i Berlin."

Minimal skillnad i text, och trots att vi vet att danska och norska låter helt olika, varför räknas det så självklart som två språk?

Skillnaden mellan standardsvenska och älvdalska eller jämtska är mycket större än i exemplet här uppe, men ändå - historiskt har älvdalska och jämtska räknats som dialekter.

Litet textprov på älvdalska (hämtat här):

"Ig wet fel ur ruoli eð brukeð wårå dar gęslpåytjin add dugåð riet nån uonngums. Addum ien slaikan uonngums i gęslun iessn."

Det finns massor mer att skriva om andra varandra närliggande målfören, och huruvida talarna av målen räknar sitt sätt att tala som språk eller dialekt - och inte minst - vilken ståndpunkt omvärlden intar. Det gäller till exempel tornedalsfinska och finska. Bokmål och nynorsk i Norge. Tjeckiska och slovakiska. Serbiska, bosniska, kroatiska.

I de fall det finns tveksamhet i frågan dialekt/språk så kan man också utgå från att det finns en mindre eller större språkstrid i faggorna. För ett språk har så mycket större status än dialekt.

Fundera själv på dina fördomar och föreställningar.

Dialekt - när hjärnan får jobba själv dyker gärna en massa associationer upp: bonnigt, fult, ovårdat, rotvälska... Inte hos dem som gillar sin dialekt, men väldigt ofta hos andra i omgivningarna.

Språk - det är något eget, något som bär en kultur. Ens eget språk vill man föra vidare till sina barn.

Finns det någon tumregel då - dialekt eller språk? Njaäe, gränsen är flytande. Språk tenderar att:

• ha ett eget skriftspråk och en litterär tradition
• ha makt och myndighet bakom sig
• ha talare som själva är säkra på att de talar ett språk
• ha en omgivning, och kanske framför allt myndigheter, som erkänner språket

Med den definitionen är scots ett språk, liksom tornedalsfinska - älvdalskans vänner strävar på för att nå från dialekt till språk. Läs till exempel denna diskussion kring älvdalska på Wikipedia.

Att lyssna på från Språket i Sveriges Radio P1:

P1 VR Språket 20090624 Jämtska - språk eller dialekt?

Kan strävan efter ett eget språk gå för långt? Ja, det tror jag nog. Om två liknande mål hamnar på varsin sida av en riksgräns, om de två länderna blir konkurrenter (eller rent av fiender) - då finns en tendens att ta fasta på och försöka förstärka de skillnader som finns.

På så sätt blir "vi" tydligare, men också "de" blir tydligare. Det ökar inte den mellanfolkliga förståelsen.

Det heta slutet i nyhet tysk immigrant

Tassar vidare i min kunskaps utmarker och ökar ytterligare risken att trampa fel.

Ivar Aasen reste på 1800-talet kring i Norge. Lyssnade och noterade och skapade ett nytt skriftspråk utifrån den dialektala norska han hörde. Det blev nynorska.

Under Aasens tid var Norge i motvillig union med Sverige, men dessförinnan under danskt styre i århundraden. Det danska språkliga inflytandet hade varit stort och Aasen ville förnorska norskan.

Jakten gick bland annat på från tyskan, via danska, inlånade begynnelser och ändar på ord. Be- och an- kan få vara exempel på börjor. Ändelser: bland annat -else och -het. (Motsvarande strävan var i ropet också i Sverige, som ni kan se i mitt bloggeri från i förrgår.)

Med detta sätt att prioritera skulle således "kjærlighet" hellre heta "kjærleik".

I somras var vi på semester vid de norska fjordarna, i nynorskans kärnområde. Kul för en språknisse som jag. Läste om bygget av järnväg som när det var i full "verksemd" sysselsatte si och så många.

Verksemd är förnorskning. Virksomhet har tysk ändelse, finns i liknande version på danska och svenska. Och hade gett mig mindre tankemöda, inneburit större begriplighet, men inte lika stort språknöje.

Hemkänsla, trygghet, språknöje - på pluskontot för små språk och dialektvariationer. Men inte sällan kostar det i begriplighet i ett större sammanhang. Vilket värde är störst? Det är ingen retorisk fråga, utan en genuin undran.

I begynnelsen och i slutet brukades början mest

Låt oss med lätta vingslag snudda och fladdra fram över ett språkligt årtusende och börja med början.

I början var början. Att börja hette just börja (byria för att var mer exakt) i den riktigt gamla svenskan. Under många hundra år av starkt tyskt inflytande tog vi emot rikliga mängder ord till låns. Ett av dem blev börjans konkurrent: begynna, inlett av den tyska förleden be-, som också finns i så många andra ord.

Begynnelsen tävlade och tog över - i Danmark, i det då danska Norge, i Sverige. Begynnelsen var ordet i Bibelns "i begynnelsen var ordet" och det är ingen slump. För i Bibelöversättningarna finns ingen början.

Vet ni vad purism är? Att vilja rensa, fixa och dona för att få bort inlånade ord. Viljan att göra ett språk så "rent" som möjligt. Det där var illa populärt under 1800-talet.

Ord på be- (och mycket, mycket annat) var inte inne i puristkretsar, och det jobbades och föreslogs och grävdes bland runorna för att hitta alternativ. Viktor Rydberg var en av dem som lobbade för inhemskare ord. Han försökte med eldhåg (=entusiast) och han försökte med börja. Nu vet vi vilket som gick bäst.

Börja tog helt enkelt skruv, av anledning som troligen inte går att förklara med annat än att slumpen ofta styr språkets väg. Så nu är början också slutet, medan begynnelsen mest stannar där emellan.

I Tyskland, England, USA, Norge (även om byrje finns i nynorska), Danmark, Australien ... ja, där är det ord liknande begynna som gäller. Språklig purism kan kännas nog så småtrevligt och hemtamt, men riskerar bli dörrstängare för förståelse över större avstånd.

Mer om tyskt inflytande och jakten på förled och ändelser kommer snart. En cliff-hanger för den insatte: Vad gjorde Ivar Aasen åt -het?

Fetmaffe måste förstoras och flyttas - om att skapa och sprida ord

Vi fortsätter den lilla undersökningen som jag startade igår. Om att lansera ett nytt ord, så att det blir sökbart på internet.

Fetmaffe är det nya sammansatta ordet - det ska lanseras och gå att hitta. Det ska, om man vill uttrycka sig så, skapas, uppstå.

Igår fanns det inte när jag googlade. Sedan skrev jag det i bloggtexten och publicerade, men idag står det ändå inte att finna. Google på svenska nollar.

Jag vill att fetmaffe ska börja finnas för sökmotorer, och förkovrar mig något i sökmotoroptimering. Ett knep att bli populärare hos motorerna, har jag fått lära, är att lyfta upp nyckelordet man vill göra sökbart i rubriken. Så nu är fetmaffe där.

Ett annat sätt att öka sin attraktionskraft är att länka och vara länkad. Vi prövar det också: Fetmaffe förekom för första gången i detta blogginlägg igår.

Sagen fortsätter en annan dag, med ett nytt försök. När nu detta inlägg är publicerat, kommer fetmaffe då att låta sig hittas av google?

Mejlet kom på mejlen

Det finns de där orden som kan ha olika genus, lite beroende på talarens dialekt, fast där ordets betydelse inte påverkas av genusvacklet. En/ett apelsin. En/ett paraply. En/ett finger. Dem struntar vi i nu.

Lite mer istället om orden som inte bara uppträder med olika genus, utan också skiftar lätt i innebörd.

Känn på rubrikens formulering. Mejl med t-genus och vi har ett e-brev. Med n-genus och vi har en beteckning på hela e-postsystemet.

När det sista faxet (saligt i åminnelse) hade spottats ur faxen, varför inte till puben för en öl. En slurk av ett gott belgiskt öl, kanske?

Ja, sicken röra. Bara toppen på ett isberg för den som försöker lära sig svenska som främmande språk. Ett ben - en arm - en hand - en/ett finger - en fot - ett huvud - ett knä - en knoge...

Funderingar kring n- eller t-genus kan pågå en bra stund även när ett mycket smalt ämne avhandlas, som i denna diskussion om tv-spelskonsoler och vilket genus dessa kan tänkas ha.

Så har jag hittat en fetmaffe* konkurrent. Svenskämnet vid Örebro universitet bloggar, så heter denna språkpunkt. (Ett ämne som bloggar?)

* Fetmaffe är ett språk- och internetexperiment av typen målvakterska, som först inte fanns, men sedan fanns. Sms fetmaffe finns inte på google på svenska. Fet-, förstärkningsprefix. Maffe, sällan sedd och hörd, men dock förekommande, förvrängning av maffig.

Sms i SAOL är något annat

Först en länk att läggas på minnet för språknissiga: http://www.saob.se/

Via denna plats når man bland annat Svenska Akademiens ordlista. Där är sms mycket vanligt, men betyder inte det numera vanliga, utan istället = sammansättning/ -ar.

Sammansättningen stiftklämma från igår finns inte i Saol.

Hade det varit fråga om problem för en biskop hade det hetat stiftsklämma.

Ö7-löparen: "Glömde pinnen på TC fick vända..."

Ber om ursäkt för att jag är så snäv (nästan nördig, va?) idag. Jag är på orienteringsläger och gruppspråket haglar kring mig. En ordlista blir det av detta. Vilka gemenskaper är du med i? Och vad finns där av intern ordskatt? En nog så nöjsam fråga att grunna på, till exempel vid svårt att somna.

Ordlistan, då:

Ö7 - förkortning för Öppen 7. Tävlingsklass till vilken det går att anmäla sig även under själva tävlingsdagen. Öppen för alla, oavsett ålder och kön. 7:an betecknar en bana som är ganska kort (ca 3 km), men med hög svårighet. Populär klass, just på grund av kombinationen svår orientering/kort löpsträcka.

TC - tävlingscentrum (bör inte lämnas utan pinne om man ska tävla, se nedan)

Si-pinne - kortform: pinne. Litet chip inpackat i lillfingerstor plastbit. Används för att registrera passage vid kontroll på banan (jmf stiftklämma) genom att chipet hastigt sticks in i ett hål på si-basstationen som finns vid varje kontroll. Mycket o-bra att glömma sin pinne vid TC. Ty då kan man inte stämpla vid kontrollerna, och således inte bli godkänd i tävlingen.

Stiftklämma - den där röda saken med vassa pyttenålar, som kan stämpla t. ex. en bokstav i en papperslapp. Många har mött den på skolgymnastiken. Otidsenlig. I Sverige ersatt av si-systemet. (Si är ett varumärke, kortform för Sportident).

Bokstavstumme - det som uppstår när stiftklämman av misstag bringas att stämpla i tummen i st. f. i startkortet. Gör ont, blöder. Men ordet har, mig veterligen, egentligen aldrig funnits. Förrän nu när det kändes lite kul att finna upp det.

Reser, flicker, blommer, gater...

Hade ett litet meningsutbyte med språkpolisen i höstas - en lyssnare som hade synpunkter på reser i radio.

I skrift är det resor, såklart, men i talad svenska heter det reser eller resor. Radio sysslar till stor del med talad svenska och därför hörs såväl gater som papper i din högtalare (både när det handlar om fäder och papper framställda av skogsråvara).

"I betydliga delar af landet säger man flicker, blommer, gater i st. f. flickor, blommer, gator" skrev Gustaf Cederschiöld 1897.

Men nu då - talar inte folk allt mer som de skriver? Jo, så är det nog, men kanske inte så mycket som man kan tro. I Eskilstuna är flickor- och flickerfrågan studerad, och där väljer de analyserade talarna former på -er i 92 procent av fallen. (Så hörs det hemma, Eva Sundgren, Språkvård 2/04).

Vilken form hör du oftast - där du bor?

Ö och ö är inte samma

Öga och öra. I standardsvenska två olika ljud - öga har ett mer slutet, mörkt ljud - öra ett öppnare, ljusare.

Själva styrstången är bokstaven "r". När r kommer efter blir det öra-ö. Detta orsakar ibland lustigheter, som att ö i Sörgården låter på ett sätt, i södergården på ett annat. Trots att sör- och söder- egentligen är en kort och en lång form av precis samma ord.

När vi kommer till dialekter fortsätter lustigheterna. En sådan är att Vättern inte bara delar Väster- och Östergötland, utan också är en ö-uttalssplittrare.

I Borås uttalas långt ö på ett sätt; öga-ö huserar också i öra. I Ödeshög är det öra-ö som råder både i öra, öde och hög.

Också vokalen "ä" bär sig så här lustigt åt när den är lång. Bäva och bära har varsitt ä-ljud. De andra vokalerna aouåeiy tycks dock mer stabila, även när de får sällskap av "r".

Fråga inte mig, utan någon annan, om varför det är på detta vis. Jag bara observerar, men skulle jag ramla på någon teori, så får ni också veta.

Någon annan gång ska jag skriva mer om öra-ö-ljudet, som finns också i Borås - fast på helt andra ställen än i örat.

Först Phnom sedan Simon

En genomsnittlig messare i Sverige som slår in tangentkombinationen 74666 - vilket ord är det mest troligt att den personen vill skriva: Simon eller Phnom (som första namnledet i Kambodjas huvudstad Phnom Penh)? Min telefon satsar på Phnom.

I tider av uppmärksamhet kring det nuvarande kungahuset kanske det kan passa med en fornsvensk språkövning. Äldre Västgötalagen citerad ur Gösta Bergmans "Kortfattad svensk språkhistoria":

"Svæar egho konong at taka ok sva vrækæ. Han skal mæþ gislum ovan fara ok i østrægøtland. þa skal han sændi mæn hingæt (gæræ) til aldragøta þings."

Jag körde rättstavningsprogrammet på dessa meningar. Det mesta blev underkänt.

Sist i citatet: Till tings. Prepositionen till styrde genitiv. Numera förekommer detta "s" i en lång rad fasta uttryck: till skogs, till sjöss, till havs, till fots...

Och här hade jag tänkt skriva: "Men nyproduktionen är över. Ännu har jag aldrig färdats till bils."

Det där påståendet måste jag kolla, slog det mig. Sedan slogs jag igen - av häpnad, för nytillverkningen har inte upphört. Google ger flera exempel på både "till bils" och "till tågs", troligen lite skämtsamt använda, men - ändå använda!

Tvåtusenetthundranio

Vad heter det om hundra år? Fundera lite, så tar vi kort förhistoria.

Språkvårdarna ville ha tjugohundranio. Sveriges Radios personal, liksom SVT, håller i stor utsträckning fast vi den formen. Men till vardags, där ute i samhället råder tvåtusennio, och dess systrar - en för varje år, i stort sett ohotat.

Men en allt vanligare uppstickare, tycker jag mig höra, är tjugo-nio. Utalsmässigt ligger det nära året då Livia Drusilla, romersk kejsarinna och Augustus hustru, dog - det vill säga år 29 e Kr.

Men till startfrågan. Tvåtusenetthundranio. Det blir allt väldigt långt i munnen det. Jag gissar att tjuettnio eller möjligen tjuettnollnio blir våra efterkommandes vardag. Eller kanske - om en tidigare fundering slår in - twentyoneonine. Vad tror du?

Alla heter Ella i Borås

Jag var på barnkalas. Ett av barnen fick en filt över sig medan jag blundade, sedan skulle jag räkna ut vem det var som inte syntes.

Gissade och gissade, men till slut behövde jag hjälp.

"Vem är det, då", frågade jag.
"Alla", ropade barnen i kör, "alla är det..."

Jag bara kliade mig i skallen. Och kände mig dum, dummare, dummast.

Och så - efter några sekunder - insikten. Jag är smålänning, men bor i Borås nu, här bor boråsare, de pratar Boråsmål. Språkförbistring hade inträffat, och det är såklart Ella som är under filten.

Boråsiskan kännetecknas bland annat av ett mycket a-liknande kort "ä". Hästar kan nästan låta som hastar. Om du är i Borås, lyssna och kolla om jag har rätt.

Min teori är att detta drag är extra tydligt hos barn som inte har lärt sig läsa. När de blir äldre, under inflytande av skriften och lärarna, blir distinktionen mellan a och ä tydligare. Men i Borås heter åtminstone små Ellor ofta Alla.

Dagen då jag merpade

Lite lustigt är det. Ni vet T9 (om inte, klicka här) - det känner inte igen sig själv.

Ett system som har till uppgift att göra det lättare att skriva mess till sina vänner, borde veta vad just ett mess är. Men inte. När jag bad telefonen att skriva "messa", så ville den envist hävda att jag skulle skriva "merpa". Så jag fick lära den om sig själv - numera kan jag messa om att messa.

Annars är T9 också känt för att vara könsstereotypt och vägra till exempel "mens". Se här!

Namnet stärker relationen

Här är en teori: Det känns mer angeläget att rädda en vigg efter ett oljeutsläpp i havet, än att rädda en fågel. Att skydda en våtmark känns mer rimligt om man vet att där bor små vattensalamandrar, än om man bara tänker sig ett vattenhål där diverse blötdjur håller till.

Det som vi har namn och kunskap om är viktigare för oss än det namnlösa. Jag funderade inte ut detta på egen hand. Biologen Fredrik Sjöberg sa det i en intervju jag läste för några år sedan, och han passade i samma veva på att kasta en slev kritik över skolan, som inte låter elever plugga djurnamn, blomnamn, trädnamn i samma utsträckning som förr.

Tanken alltså: Barn (som blir vuxna) blir mer rädda om natur och miljö om de specifikt vet vad som lever och växer, än om skog och mark är en vintervit och sommargrön namnlös (och kanske till och med skrämmande) djungel.

Här finns ett sätt att, i såväl bild, som ljud och text, bli kompis med pippivärlden.