-e, -ei, -heit, -in, -keit, -schaft, -ung

Det finns ramsor som tycks sitta för alltid. När jag igår skrev om den till svenska/norska/danska importerade ändelsen -het trummade mitt inre öra fram raddan i rubriken. Eftersom -heit finns med där såklart.

Så fick jag fundera en liten stund. Vad betyder ramsan? Jo, just det, en hjälpregel för att få fram genus på tyska substantiv. Ord som slutar i dessa ändelser har en tendens att vara femininer. Det är skälet att lära sig rabbla. Lite språklärostöd.

Jag kan också fortfarande häva ur mig an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor och zwischen. Se där - prepositionerna som styr dativ eller ackusativ.

Nej, nu knyter vi ihop min norsk-tyska säck. Här är hjälp att lära sig hantera "anaufhinterin" från Kragerø videregående skole, och den norska du ser är bokmål.

Det heta slutet i nyhet tysk immigrant

Tassar vidare i min kunskaps utmarker och ökar ytterligare risken att trampa fel.

Ivar Aasen reste på 1800-talet kring i Norge. Lyssnade och noterade och skapade ett nytt skriftspråk utifrån den dialektala norska han hörde. Det blev nynorska.

Under Aasens tid var Norge i motvillig union med Sverige, men dessförinnan under danskt styre i århundraden. Det danska språkliga inflytandet hade varit stort och Aasen ville förnorska norskan.

Jakten gick bland annat på från tyskan, via danska, inlånade begynnelser och ändar på ord. Be- och an- kan få vara exempel på börjor. Ändelser: bland annat -else och -het. (Motsvarande strävan var i ropet också i Sverige, som ni kan se i mitt bloggeri från i förrgår.)

Med detta sätt att prioritera skulle således "kjærlighet" hellre heta "kjærleik".

I somras var vi på semester vid de norska fjordarna, i nynorskans kärnområde. Kul för en språknisse som jag. Läste om bygget av järnväg som när det var i full "verksemd" sysselsatte si och så många.

Verksemd är förnorskning. Virksomhet har tysk ändelse, finns i liknande version på danska och svenska. Och hade gett mig mindre tankemöda, inneburit större begriplighet, men inte lika stort språknöje.

Hemkänsla, trygghet, språknöje - på pluskontot för små språk och dialektvariationer. Men inte sällan kostar det i begriplighet i ett större sammanhang. Vilket värde är störst? Det är ingen retorisk fråga, utan en genuin undran.

I begynnelsen och i slutet brukades början mest

Låt oss med lätta vingslag snudda och fladdra fram över ett språkligt årtusende och börja med början.

I början var början. Att börja hette just börja (byria för att var mer exakt) i den riktigt gamla svenskan. Under många hundra år av starkt tyskt inflytande tog vi emot rikliga mängder ord till låns. Ett av dem blev börjans konkurrent: begynna, inlett av den tyska förleden be-, som också finns i så många andra ord.

Begynnelsen tävlade och tog över - i Danmark, i det då danska Norge, i Sverige. Begynnelsen var ordet i Bibelns "i begynnelsen var ordet" och det är ingen slump. För i Bibelöversättningarna finns ingen början.

Vet ni vad purism är? Att vilja rensa, fixa och dona för att få bort inlånade ord. Viljan att göra ett språk så "rent" som möjligt. Det där var illa populärt under 1800-talet.

Ord på be- (och mycket, mycket annat) var inte inne i puristkretsar, och det jobbades och föreslogs och grävdes bland runorna för att hitta alternativ. Viktor Rydberg var en av dem som lobbade för inhemskare ord. Han försökte med eldhåg (=entusiast) och han försökte med börja. Nu vet vi vilket som gick bäst.

Börja tog helt enkelt skruv, av anledning som troligen inte går att förklara med annat än att slumpen ofta styr språkets väg. Så nu är början också slutet, medan begynnelsen mest stannar där emellan.

I Tyskland, England, USA, Norge (även om byrje finns i nynorska), Danmark, Australien ... ja, där är det ord liknande begynna som gäller. Språklig purism kan kännas nog så småtrevligt och hemtamt, men riskerar bli dörrstängare för förståelse över större avstånd.

Mer om tyskt inflytande och jakten på förled och ändelser kommer snart. En cliff-hanger för den insatte: Vad gjorde Ivar Aasen åt -het?