Rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr - rull eller skorr

Har lyssnat på Spraket i P1 igen (ursäkta stavningen men jag fnissar alltid lite åt programmets e-postadress). Handlade om tungrots-r och tungspets-r, där teorin är att de sydsvenska r:n långt bak i munnen vandrade in från Frankrike, via tyska och danska.

Dessa r spred sig upp över landet, men stannade i Götaland (tungspets-r-öar blev kvar till exempel på Listerlandet i Blekinge). R-gränsen slutade sitt norrtåg någonstans i närheten av mina gamla hemtrakter (när jag försöker bre på lite med Huskvarnamål blir det tungrots-r, annars inte).

Grunnar ibland på om det är just liggandet i gränstrakt som har lett till det vankelmod som gör att Jönköpings- och Huskvarnabor gärna inte använder några r alls, om det går att undvika.

Klassikern i genren är väl Staffan Lindeborg, tv-sport-Staffan, som fick bort hela sin dialekt utom den partiella r-bristen. Det heter helt enkelt inte "hörnan gick i mål" hemma hos mig, det är "hönan" som går i mål. Just denna sorts höna har kvar det ö-ljud som används framför r i standardsvenska (öra-ö:et), vilket gör att någon sammanblandning med ägghusdjuret inte kommer i fråga.

Så en observation i tiden: Jag tror att tungrots-r, i de ord där r används såklart, håller på att flytta ut ur Jönköping/Huskvarna igen. R-gränsen är på rörligt fot igen, men det här gången åt andra hållet.

"Är du Therese?" - "Nej, jag heter Nadja"

Om dialektal språklig förvirring. En liten berättelse bara.

Idrottslektion i skolan. Startplatsen för terränglöpningen. En genuint västgötsk gympamajje:

"Är du te res?"

"Nej, jag heter Nadja."

"Jamän, är du te res - å starta alltså?"

"Va?"

Therese = flicknamn.
Te res = till reds, klar att starta.

Vår kaffeautomat säger medan den brygger: "Drycken tillreds".
Vilket blir lite muntert, som vår tidigare folkkära medarbetare Tina Gillberg gjorde mig uppmärksam på, för en ur-Boråsare.

Alltså om man läser ut texten som till reds. Drycken är te res, redan medan den tillreds. Det är snabbt.

Om vi sulle ägna oss åt sa och sulle lite till?

Googlar mig fram efter nya rön när det gäller "sa" och "sulle" för att ta tråden från senast vidare lite. Jag hittar såklart massor av rena felstavningar och någon med smeknamnet Sulle. Vi hoppar detta.

I Löpareskogen utanför Hjo fanns en urmakare och "amatörtandläkare" vid namn Gustaf Möller. Läs gärna mer om en tandutdragning man inte gärna ville vara med om. Ett litet citat med sulle:

"Nolinska på Monkebo hade fått förskräcklig tandvärk så di sa tena ho sulle söka upp Möller i Löpareskogen. Han sto på döngestan å så nôr ho kom upp för lia å sum vanligt lå varktua tress i råckaflika."

På Háskóli Íslands undervisas i språksociologi och svenska dialekter. Här lär sig studenterna att "sa" och "sulle" är typiskt för götamål, det vill säga Väster- och Östergötland samt Småland.

Sista exemplet idag då. Nässjö kommun skriver hemma hos sig på nätet om riksdagsmannen Petter Jönsson i Träslanda, som tycks ha varit både envis politiker och en glad gosse på sin tid.

Och, för detta sammanhang, det påstås att: "Petter Jönsson var känd för sin snabbtänkthet och sina skarpa infall. Han talade alltid genuin småländska och sa till exempel 'sulle' i stället för skulle och 'mek' istället för mig."

"I sa inte säga sa och sulle"

A:et i slutet av "ska" utalas olika av talare från olika platser i landet. Ämnet avhandlades i P1:s Språket förra helgen (programmet går med fördel att podda). Det handlar om ett öppet a och ett slutet a, som alltså gör att a i "ska" tenderar att variera med dialekt.

Jag ska göra ett tillägg när det gäller ska. I mina hemtrakter i nordvästra Småland tenderar "k" i ska att inte finnas alls. Där heter det båda "sa" och "sulle", i synnerhet när orden är obetonade, men även ett nog så betonat ska kan gott heta sa.

Det obetonade "sa" har inte a som i kortformen av sade, utan öppet, som i "va?". Betonat "sa" uttalas med långt öppet a.

Nyfiket är ju hur spridd denna k-saknad är, och på den frågan har jag inget svar alls. Däremot en minimalistisk anekdot, som jag hörde som barn. Chansen finns ju att den har sanningskänning, vad vet man?

En folkskollärare av den gamla stammen, i den dåvarande dialektaversiva skolan undervisar:

"I sa inte säga sa och sulle. I sa säga ska och skulle. Nå barn, hur var det nu I sulle säga?"

Så googlade jag lite på "sa" och "sulle" och återigen (tidigare här) dyker dialektforskaren Anna Gunnarsdotter Grönberg upp, i en artikel om det forskningsprojekt hon jobbar med. Till denna artikel hör en lista med västsvenska dialektiskheter. En av dessa är just "sa" och "sulle" som hänförs till Västergötland utan närmare precisering.

Bra, då är vi utbredningen lite närmare på spåren. Nordvästra Småland och Västergötland (fast jag tycker inte att jag hör dessa ord i Borås - måste speciallyssna efter dem lite ett tag). Mer då? - åt norr, öster, väster, söder? Det kanske klarnar vad det lider.

Här är för övrigt en nödvändig länk för språkintressenter: Institutet för språk och folkminnen

Denhäringa och dendäringa - var hör de hemma?

Det tycks som jag är särskilt intresserad av de där små talspråkligheterna som är så svåra att få grepp om.

Just nu har jag fått "denhäringa" och "dendäringa" i huvudet. Googlar och har mig och försöker få klarhet i om det jag tror kan stämma. Nämligen att dessa förlängningar av "den här" och "den där" är betydligt vanligare i Sjuhäradsbygden än i mina hemtrakter kring Huskvarna.

En "denhäringa"-person är till exempel huvudregionrådet i Västra Götaland, Roland Andersson (S) från Borås. Ordet hörs också i övrigt tämligen regelbundet i domhäringa nyheterna Radio Sjuhärad.

Jag tror att domhäringa orden är vanligare här än där. Eller lyssnade jag bara inte efter detta ord förr när jag bodde i Småland. Vad tror ni?

Ö i öga och öra i Alingsås

Dags för lite ö:ande igen. Det är olika ö-ljud i öga och öra i standardsvenska, men inte i västgötskt dialekt. Här har öga och öra samma slutna ö. Jag skrev om det för en dryg vecka sedan, och det går bra att återvända till det inlägget.

För den som är, eller blir, mera nyfiken så kan jag servera lite.

"Aktiva Anna säger inte la" heter en artikel i tidningen Språkvård 1/2006. Där dissekerar Anna Gunnarsdotter Grönberg dialektsituationen i Alingsås.

Det handlar om "la" eller "väl" i talspråket. Och det handlar om "ö".

"I takt med att andra traditionella drag har minskat i användning i Alingsås med omnejd, som skorrande /r/ och tjockt /l/, skulle man gärna tro att även det slutna ö-uttalet borde ha minskat. Så är alltså inte fallet, och kanske ser vi här ett dialektdrag som kommer att ha en stark ställning i denna del av Västergötland även i framtiden."

Slutet ö i öra lever och har hälsan, tycks det. Mer och mer ju längre österut från Alingsås man rör sig, i Herrljunga är det helt dominerande.

Varberg heter olika i Borås och Varberg

Boråsare åker till Varberg på sommaren, fick jag lära mig när jag blev boråsare mitt på 90-talet. Dessa inlänningar är inte alltid så välsedda vid kusten, hörde jag också.

Kan denna lilla ovänskap grannar emellan bero på något annat än att boråsarna svämmar över staden vid kusten. Kanske kan ett bidrag vara att boråsare i allmänhet uttalar namnet på staden "fel"?

Anställda på Sveriges Radio kan gå in i en språkdatabas och få uppspelat för sig uttalet på diverse städer och orter. Bra att ha, för blir det någon gång fel så ringer gärna ortsbor till oss och klagar (ofta ganska ilsket också). TosseRYD ligger utanför Borås, inte TOSSEryd.

Varberg har enligt språkdatabasen två varianter. Här kan ni höra dem. Vänstra play-pilen ger varbergskt Varberg, högra plej-pilen ett boråsiskt.



En liten, men distinkt, skillnad. En Sjuhäradsfödd kollega som fick jobb på Radio Halland fick lära om. Varberg med Sjuhäradsuttal gick inte för sig där. Jag har provat Radio Hallands nyheter, och visst stämmer det. Där hör jag Varberg med kustuttal. Jag har lyssnat på Radio Sjuhärad och här hör jag inlandsvarianten.

Kanske går varbergarna hela somrarna och retar sig (omedvetet?) på alla boråsare som inte ens har vett att veta vad staden egentligen heter?

Hoppas att jag inte har fattat denna uttalsfråga fel. För ortnamn och uttal - det är dynamit det.

(Play och plej skrev jag här uppe. Lite på skoj. Mer om engelska inlån och dess stavning.)

"De vau en bort i Kalv, en sme, han vau doktig te sko oxa...

Han hette Sixten "Västgöta-Bengtsson" och for kors i och tvärs i Västergötland, med start 1947, med världens modernaste inspelningsbuss. Västgöta-Bengtsson var ute efter berättelserna som gav chansen att höra hur folk talade förr, och de berättelserna fick han.

Någon gång, berättar han själv, lät han ändamålen helga medlen. Men egentligen behöver jag inte skriva mer här. Jag vill bara väcka en obändig nyfikenhet hos er att gå vidare till Arkivet hos Radio Sjuhärad. För där kan ni höra själva.

Reser, flicker, blommer, gater...

Hade ett litet meningsutbyte med språkpolisen i höstas - en lyssnare som hade synpunkter på reser i radio.

I skrift är det resor, såklart, men i talad svenska heter det reser eller resor. Radio sysslar till stor del med talad svenska och därför hörs såväl gater som papper i din högtalare (både när det handlar om fäder och papper framställda av skogsråvara).

"I betydliga delar af landet säger man flicker, blommer, gater i st. f. flickor, blommer, gator" skrev Gustaf Cederschiöld 1897.

Men nu då - talar inte folk allt mer som de skriver? Jo, så är det nog, men kanske inte så mycket som man kan tro. I Eskilstuna är flickor- och flickerfrågan studerad, och där väljer de analyserade talarna former på -er i 92 procent av fallen. (Så hörs det hemma, Eva Sundgren, Språkvård 2/04).

Vilken form hör du oftast - där du bor?

Ö och ö är inte samma

Öga och öra. I standardsvenska två olika ljud - öga har ett mer slutet, mörkt ljud - öra ett öppnare, ljusare.

Själva styrstången är bokstaven "r". När r kommer efter blir det öra-ö. Detta orsakar ibland lustigheter, som att ö i Sörgården låter på ett sätt, i södergården på ett annat. Trots att sör- och söder- egentligen är en kort och en lång form av precis samma ord.

När vi kommer till dialekter fortsätter lustigheterna. En sådan är att Vättern inte bara delar Väster- och Östergötland, utan också är en ö-uttalssplittrare.

I Borås uttalas långt ö på ett sätt; öga-ö huserar också i öra. I Ödeshög är det öra-ö som råder både i öra, öde och hög.

Också vokalen "ä" bär sig så här lustigt åt när den är lång. Bäva och bära har varsitt ä-ljud. De andra vokalerna aouåeiy tycks dock mer stabila, även när de får sällskap av "r".

Fråga inte mig, utan någon annan, om varför det är på detta vis. Jag bara observerar, men skulle jag ramla på någon teori, så får ni också veta.

Någon annan gång ska jag skriva mer om öra-ö-ljudet, som finns också i Borås - fast på helt andra ställen än i örat.

Alla heter Ella i Borås

Jag var på barnkalas. Ett av barnen fick en filt över sig medan jag blundade, sedan skulle jag räkna ut vem det var som inte syntes.

Gissade och gissade, men till slut behövde jag hjälp.

"Vem är det, då", frågade jag.
"Alla", ropade barnen i kör, "alla är det..."

Jag bara kliade mig i skallen. Och kände mig dum, dummare, dummast.

Och så - efter några sekunder - insikten. Jag är smålänning, men bor i Borås nu, här bor boråsare, de pratar Boråsmål. Språkförbistring hade inträffat, och det är såklart Ella som är under filten.

Boråsiskan kännetecknas bland annat av ett mycket a-liknande kort "ä". Hästar kan nästan låta som hastar. Om du är i Borås, lyssna och kolla om jag har rätt.

Min teori är att detta drag är extra tydligt hos barn som inte har lärt sig läsa. När de blir äldre, under inflytande av skriften och lärarna, blir distinktionen mellan a och ä tydligare. Men i Borås heter åtminstone små Ellor ofta Alla.

Hörs ditt ursprung?

Jag har inte mycket till dialekt, har aldrig haft (tror jag, är väl bäst att tillägga). Det är inte så lätt att placera mig geografiskt annat än genom uteslutningsmetoden - inte Skåne, inte Norrland, inte Stockholm... Längst ner på denna sida hos Radio Sjuhärad hörs jag lite.

Detta retade mig en del förr, lite "dialekt-är-fint"-anfäktad som jag var. Försökte ibland bre på med Huskvarnamål, utan att det kändes naturligt. Nu får det vara som det är, vilket kan vara en fördel för den som hörs i radio regelbundet.

Här finns Sveriges kanske bästa nätbaserade samling med moderna dialekter, lyssna gärna! Länken går direkt till Öxabäck, den från Borås räknat närmaste exempelorten.