Stackars skata - ingen heter som du

Många byter efternamn. Ibland till sin makes/makas rakt av. Ibland till mormors flicknamn. Ofta till något helt nyskapat. Patent- och registreringsverket har en lång lista med förslag - ett litet urval:

Abalm, Abanker, Abarv, Abarve, Abeback, Abebacke, Abebacken, Abebalk, Abebark.

Men jag har upptäckt en nästan helt outnyttjad potential. Fåglar nämligen. En hel del hets visserligan redan: Orre, Tjäder, Örn, Falk, Dopping, Duva, Kråka (faktiskt) etc.

Skata tycks dock ledigt, liksom några andra med lite lägre attraktionskraft: Spillkråka, Pungmes, Nötskrika, Gråtrut.

Här dock flera som jag själv skulle kunna tänka mig, som lite fågelknas: Hackspett (tänk om jag hette Hacke också), Sommargylling, Rosenfink, Rödhake, Koltrast, Gärdsmyg. Det finns många, många fler.

Namnet stärker relationen

Här är en teori: Det känns mer angeläget att rädda en vigg efter ett oljeutsläpp i havet, än att rädda en fågel. Att skydda en våtmark känns mer rimligt om man vet att där bor små vattensalamandrar, än om man bara tänker sig ett vattenhål där diverse blötdjur håller till.

Det som vi har namn och kunskap om är viktigare för oss än det namnlösa. Jag funderade inte ut detta på egen hand. Biologen Fredrik Sjöberg sa det i en intervju jag läste för några år sedan, och han passade i samma veva på att kasta en slev kritik över skolan, som inte låter elever plugga djurnamn, blomnamn, trädnamn i samma utsträckning som förr.

Tanken alltså: Barn (som blir vuxna) blir mer rädda om natur och miljö om de specifikt vet vad som lever och växer, än om skog och mark är en vintervit och sommargrön namnlös (och kanske till och med skrämmande) djungel.

Här finns ett sätt att, i såväl bild, som ljud och text, bli kompis med pippivärlden.