På gränsen mellan -red och -ryd

Efterledet ryd/red/röd/rud som är så vanligt i orts-, by- och gårdsnamn varierar vokaliskt i mitten över landet.

Betydelsen är dock densamma: röjning, nybruten mark.

Mellan Ulricehamn och Jönköping, inte riktigt slaviskt efter landskapsgränsen men nära nog, tar ändelsen formen -red på västgötasidan, -ryd på Smålandssidan.

Jag snöar inte bara in på språk, utan också gärna kartor. Gröna kartan, gula kartan, orienteringskartan, Google Earth - allt sådant.

Och när jag letar kartledes i nämnda gränstrakt har jag fastnat för den skarpa red/ryd-gränsen. Letar undantag, men har hittills inte hittat ett enda -red i Småland. Däremot något mycket ensamt -ryd alldeles nära Smålandsgränsen. Sedan råder -red allena.

Ända fram till trakterna kring Borås, där det, av någon anledning, finns en -rydenklav. Inte så att ryd är vanligast här, men -ryd finns och ganska mycket också. Lockryd, Gravryd, Tosseryd, Målsryd, Taryd - mitt i -redland. Varför? Kanske någon läsare har en teori?

Den som vet ett -red i Småland får också gärna säga till. Så kan vi sedan gemensamt roa oss med en funnen bekräftelse för den gamla regeln "ingen regel utan undantag".

Om vi sulle ägna oss åt sa och sulle lite till?

Googlar mig fram efter nya rön när det gäller "sa" och "sulle" för att ta tråden från senast vidare lite. Jag hittar såklart massor av rena felstavningar och någon med smeknamnet Sulle. Vi hoppar detta.

I Löpareskogen utanför Hjo fanns en urmakare och "amatörtandläkare" vid namn Gustaf Möller. Läs gärna mer om en tandutdragning man inte gärna ville vara med om. Ett litet citat med sulle:

"Nolinska på Monkebo hade fått förskräcklig tandvärk så di sa tena ho sulle söka upp Möller i Löpareskogen. Han sto på döngestan å så nôr ho kom upp för lia å sum vanligt lå varktua tress i råckaflika."

På Háskóli Íslands undervisas i språksociologi och svenska dialekter. Här lär sig studenterna att "sa" och "sulle" är typiskt för götamål, det vill säga Väster- och Östergötland samt Småland.

Sista exemplet idag då. Nässjö kommun skriver hemma hos sig på nätet om riksdagsmannen Petter Jönsson i Träslanda, som tycks ha varit både envis politiker och en glad gosse på sin tid.

Och, för detta sammanhang, det påstås att: "Petter Jönsson var känd för sin snabbtänkthet och sina skarpa infall. Han talade alltid genuin småländska och sa till exempel 'sulle' i stället för skulle och 'mek' istället för mig."

"I sa inte säga sa och sulle"

A:et i slutet av "ska" utalas olika av talare från olika platser i landet. Ämnet avhandlades i P1:s Språket förra helgen (programmet går med fördel att podda). Det handlar om ett öppet a och ett slutet a, som alltså gör att a i "ska" tenderar att variera med dialekt.

Jag ska göra ett tillägg när det gäller ska. I mina hemtrakter i nordvästra Småland tenderar "k" i ska att inte finnas alls. Där heter det båda "sa" och "sulle", i synnerhet när orden är obetonade, men även ett nog så betonat ska kan gott heta sa.

Det obetonade "sa" har inte a som i kortformen av sade, utan öppet, som i "va?". Betonat "sa" uttalas med långt öppet a.

Nyfiket är ju hur spridd denna k-saknad är, och på den frågan har jag inget svar alls. Däremot en minimalistisk anekdot, som jag hörde som barn. Chansen finns ju att den har sanningskänning, vad vet man?

En folkskollärare av den gamla stammen, i den dåvarande dialektaversiva skolan undervisar:

"I sa inte säga sa och sulle. I sa säga ska och skulle. Nå barn, hur var det nu I sulle säga?"

Så googlade jag lite på "sa" och "sulle" och återigen (tidigare här) dyker dialektforskaren Anna Gunnarsdotter Grönberg upp, i en artikel om det forskningsprojekt hon jobbar med. Till denna artikel hör en lista med västsvenska dialektiskheter. En av dessa är just "sa" och "sulle" som hänförs till Västergötland utan närmare precisering.

Bra, då är vi utbredningen lite närmare på spåren. Nordvästra Småland och Västergötland (fast jag tycker inte att jag hör dessa ord i Borås - måste speciallyssna efter dem lite ett tag). Mer då? - åt norr, öster, väster, söder? Det kanske klarnar vad det lider.

Här är för övrigt en nödvändig länk för språkintressenter: Institutet för språk och folkminnen

Denhäringa och dendäringa - var hör de hemma?

Det tycks som jag är särskilt intresserad av de där små talspråkligheterna som är så svåra att få grepp om.

Just nu har jag fått "denhäringa" och "dendäringa" i huvudet. Googlar och har mig och försöker få klarhet i om det jag tror kan stämma. Nämligen att dessa förlängningar av "den här" och "den där" är betydligt vanligare i Sjuhäradsbygden än i mina hemtrakter kring Huskvarna.

En "denhäringa"-person är till exempel huvudregionrådet i Västra Götaland, Roland Andersson (S) från Borås. Ordet hörs också i övrigt tämligen regelbundet i domhäringa nyheterna Radio Sjuhärad.

Jag tror att domhäringa orden är vanligare här än där. Eller lyssnade jag bara inte efter detta ord förr när jag bodde i Småland. Vad tror ni?

Där är där vid i norra Småland

Det var min boråsiska fru som gjorde mig uppmärksam på det. Själv hade jag inte märkt någonting. Men nu, efter att ha börjat lyssna med språkörat, hör jag det ideligen trilla ur munnen på gamla kompisar, släktingar, på macken i Huskvarna... Lustigt som det kan bli.

I mina hemtrakter i norra Småland, och sannolikt i ett större område däromkring, heter "där" inte bara "där" eller "där borta". Det heter, av okänd anledning, "där vid".

Så här:

"Var är boken?"

"Jag la den i bokhyllan, där vid."

Tänkte försöka googla mig fram till roten av detta fenomen, men det har inte velat sig alls. Träffarna handlar om ett annat slags "där vid", som så här: "Vi var där vid sju."

Snart återkommer jag till en annan observation, som också är svår att rikigt få grepp om. Det tycks mig nämligen, inflyttad i Boråstrakten, som om "utav", i stället för bara "av" har en starkare ställning här än i norra Småland.

Men jag vet inte säkert.

Här är finns bloggen som enligt egen uppgift är landets snällaste språkpolis.