Stackars skata - ingen heter som du

Många byter efternamn. Ibland till sin makes/makas rakt av. Ibland till mormors flicknamn. Ofta till något helt nyskapat. Patent- och registreringsverket har en lång lista med förslag - ett litet urval:

Abalm, Abanker, Abarv, Abarve, Abeback, Abebacke, Abebacken, Abebalk, Abebark.

Men jag har upptäckt en nästan helt outnyttjad potential. Fåglar nämligen. En hel del hets visserligan redan: Orre, Tjäder, Örn, Falk, Dopping, Duva, Kråka (faktiskt) etc.

Skata tycks dock ledigt, liksom några andra med lite lägre attraktionskraft: Spillkråka, Pungmes, Nötskrika, Gråtrut.

Här dock flera som jag själv skulle kunna tänka mig, som lite fågelknas: Hackspett (tänk om jag hette Hacke också), Sommargylling, Rosenfink, Rödhake, Koltrast, Gärdsmyg. Det finns många, många fler.

Rummen som ärvde sina namn

Vardagligheterna från förra inlägget fortsätter.

Mina föräldrars sängkammare och deras vardagsrum fick sina benämningar i arv från mödernet. Mamma uppkallade dem efter sina rumsliga motsvarigheter i sitt föräldrahem.

Min fru såg till att vårt storarum fick heta så, efter sin barndoms storarum.

Detta leder oss in på dagens egentliga huvudfundering, som vi kan kalla benämningsinitiativet eller kanske uppkallandeprivilegiet.

I min familj är det min fru som ger saker namn. Inte för att jag inte får, utan helt enkelt för att hon har vanan inne och mig faller det oftast inte in.

Det kan handla om husliga rum, men oftast om rum på annat sätt - naturens rum och platser i vår närhet.

Hon började redan i koltåldern med Finstensberget vid sommarstugan. Vårt första hem hette Nennebo, efter mitt förnamn uttalat av en mycket liten pojke. Vårt andra hem omges bland annat av Svackan, Smultronängen och Lingonkullen.

Urgamla namngivningsprinciper lever som synes även i våra dagar. Om jag hade levt på medeltiden kunde gården där jag bodde mycket väl ha fått heta Nennebo. Och det namnet kunde lätt som en plätt ha levt genom århundraden in i vår tid.

Rummet som hette vad det inte var

Alla dessa rum.

I mitt barndomshem hade vi ett vardagsrum. Det hette så. Och i det rummet var vi nästan aldrig till vardags - utan till jul och vid extra festliga tillfällen. Varför hette det vardagsrummet?

Min kompis hade inget vardagsrum. Den familjen hade ett storarum. Det tyckte jag lät konstigt och ovanligt då. Nu har jag och familjen ett storarum som lika gärna kunde vara vardagsrum, för där är vi varje dag.

Åter till barndomen. Vi hade ett allrum också. Det var det egentliga vardagsrummet. I källaren fanns på 70-talsvis en gillesstuga. Något enstaka gille var där väl, men mest stod det tomt.

I min frus föräldrahem är det skillnad mellan i hallen och på hallen. Man kommer in i hallen, om det inte är till vardags för då kommer man in källarvägen. "På hallen" är en något utvidgad hall en trappa upp och där står tv:n.

En annan kompis från förr hade inget festligt vardagsrum utan ett finrum. Nåde den som gick in där och lekte.

En generation bakåt till: I min mammas barndoms herrgårdsliknande säteri fanns serveringsgången som ledde till "salen" - husets hjärta, med ett enormt matsalsbord. Senare blev det också tv-rum. Julgranen kunde gott vara tre meter hög där.

Mina föräldrar bodde i sängkammaren. Sovrummet hette det inte.

Hur "beslutar" en familj vad rummen ska kallas? Vad heter rummen i ett hus eller en lägenhet med öppen planlösning? Heter köket alltid köket? Så många frågor...

Sommaretymolgi

Hett. Svett. Bad.

Men varför har vi sommar. Årstiden kunde lika gärna heta något annat, såsom "solingen", "hötiden", "ljuse".

Svensk etymologisk ordbok på nätet brukar kunna bota denna slags funderingar lite.

Sommar, summer, Sommer. Svenska, engelska, tyska - vi har något gemensamt alldeles uppenbart.

Vi backar lite i tiden: sumar (fornhögtyska, fornsaxiska), sumor (anglosaxiska).

Och lämnar Europa: sáma (sanskrit) = halvår. Jämför med latinska prefixet semi-.

Då har vi, enligt den etymologiska ordboken, troligen tagit oss tillbaka till en tid och ett samhälle där man räknade med två årstider, omfattande varsitt halvår.

Ödestigen felhörning

När någon säger "ödesdiger" hör inte alla rätt. Om man inte vet att "diger" är ett svenskt ord, så hör man kanske något annat, skriver eventuellt sedan det man tror man hörde. Och då blir det omedvetet fel (enligt ordboken fel, i alla fall).

Detta är inte så konstigt - alla kan inte vara lika skickliga i språkets hörn och kanter. Och skriva får man ändå.

Något som dock gör mig lite häpen - det är att det tycks gå att tjäna sitt uppehälle med språket som verktyg, utan att kunna sitt verktyg. Liksom synd om alla som kan skriva och ändå inte lyckas få jobb.

Jag läste på filmfodralet till en svensk film:

"Men i en ödestigen sekund förvandlas hans liv..."

Alfabetsmetoden

För länge sedan försökte jag lära mig franska med något vi skulle kunna kalla alfabetsmetoden. Ett litet lexikon hade jag, tänkte börja på A och jobba mig fram till Z. Plugga, plugga, plugga - sedan skulle jag kunna allt.

Det tog stopp rätt fort. Ett enda ord minns jag från mitt projekt. Aiselle. Betyder axel.

Till ingen annan nytta längre, än att jag kunde skriva denna lilla historia.

Sjungom studentens...

Jag trodde att jag visste att det är "Sjungom studentens lyckliga dag".

Men överallt i nyss förgången tid såg man "Sjung om..."

Sjungom eller sjung om. Vad ska det vara?

Om de som skriver på nätet finge bestämma - tveklöst "Sjung om" med 66.000 googleträffar mot 9.000.

Om min sångbok får bestämma heter det "Sjungom" vilket lär ska uttolkas "Låt oss besjunga".

Sätherberg skrev texten på uppmaning av prins Gustaf, som komponerade.

I första trycket, googlar jag fram från lite luddig källa, stod "Sjung om". Kanske ett feltryck. Kanske menade han ändå "Sjungom" för så trycktes det senare.

När tidningar skriver "Sjung om" kommer gärna språkpolisen i läsekretsen fram och hävdar "Sjungom".

Men - framför jag bestämt - varför tvista? När sången används som den är avsedd, det vill säga sjunges, så höres ingen skillnad vilket du sjunger - sjung om eller sjungom - bara sjung! Så det så.