Vardagligheterna från förra inlägget fortsätter.
Mina föräldrars sängkammare och deras vardagsrum fick sina benämningar i arv från mödernet. Mamma uppkallade dem efter sina rumsliga motsvarigheter i sitt föräldrahem.
Min fru såg till att vårt storarum fick heta så, efter sin barndoms storarum.
Detta leder oss in på dagens egentliga huvudfundering, som vi kan kalla benämningsinitiativet eller kanske uppkallandeprivilegiet.
I min familj är det min fru som ger saker namn. Inte för att jag inte får, utan helt enkelt för att hon har vanan inne och mig faller det oftast inte in.
Det kan handla om husliga rum, men oftast om rum på annat sätt - naturens rum och platser i vår närhet.
Hon började redan i koltåldern med Finstensberget vid sommarstugan. Vårt första hem hette Nennebo, efter mitt förnamn uttalat av en mycket liten pojke. Vårt andra hem omges bland annat av Svackan, Smultronängen och Lingonkullen.
Urgamla namngivningsprinciper lever som synes även i våra dagar. Om jag hade levt på medeltiden kunde gården där jag bodde mycket väl ha fått heta Nennebo. Och det namnet kunde lätt som en plätt ha levt genom århundraden in i vår tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar