"Väldigt spravalska och yra"

Det var Astrid Lindgren som sa det - "spravlaska" - , enligt Språkbloggen, en numera vilande blogg tycks det. Men för språkintresserade finns där äldre inlägg i rejäl mängd att gotta sig med.

-e, -ei, -heit, -in, -keit, -schaft, -ung

Det finns ramsor som tycks sitta för alltid. När jag igår skrev om den till svenska/norska/danska importerade ändelsen -het trummade mitt inre öra fram raddan i rubriken. Eftersom -heit finns med där såklart.

Så fick jag fundera en liten stund. Vad betyder ramsan? Jo, just det, en hjälpregel för att få fram genus på tyska substantiv. Ord som slutar i dessa ändelser har en tendens att vara femininer. Det är skälet att lära sig rabbla. Lite språklärostöd.

Jag kan också fortfarande häva ur mig an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor och zwischen. Se där - prepositionerna som styr dativ eller ackusativ.

Nej, nu knyter vi ihop min norsk-tyska säck. Här är hjälp att lära sig hantera "anaufhinterin" från Kragerø videregående skole, och den norska du ser är bokmål.

Det heta slutet i nyhet tysk immigrant

Tassar vidare i min kunskaps utmarker och ökar ytterligare risken att trampa fel.

Ivar Aasen reste på 1800-talet kring i Norge. Lyssnade och noterade och skapade ett nytt skriftspråk utifrån den dialektala norska han hörde. Det blev nynorska.

Under Aasens tid var Norge i motvillig union med Sverige, men dessförinnan under danskt styre i århundraden. Det danska språkliga inflytandet hade varit stort och Aasen ville förnorska norskan.

Jakten gick bland annat på från tyskan, via danska, inlånade begynnelser och ändar på ord. Be- och an- kan få vara exempel på börjor. Ändelser: bland annat -else och -het. (Motsvarande strävan var i ropet också i Sverige, som ni kan se i mitt bloggeri från i förrgår.)

Med detta sätt att prioritera skulle således "kjærlighet" hellre heta "kjærleik".

I somras var vi på semester vid de norska fjordarna, i nynorskans kärnområde. Kul för en språknisse som jag. Läste om bygget av järnväg som när det var i full "verksemd" sysselsatte si och så många.

Verksemd är förnorskning. Virksomhet har tysk ändelse, finns i liknande version på danska och svenska. Och hade gett mig mindre tankemöda, inneburit större begriplighet, men inte lika stort språknöje.

Hemkänsla, trygghet, språknöje - på pluskontot för små språk och dialektvariationer. Men inte sällan kostar det i begriplighet i ett större sammanhang. Vilket värde är störst? Det är ingen retorisk fråga, utan en genuin undran.

I begynnelsen och i slutet brukades början mest

Låt oss med lätta vingslag snudda och fladdra fram över ett språkligt årtusende och börja med början.

I början var början. Att börja hette just börja (byria för att var mer exakt) i den riktigt gamla svenskan. Under många hundra år av starkt tyskt inflytande tog vi emot rikliga mängder ord till låns. Ett av dem blev börjans konkurrent: begynna, inlett av den tyska förleden be-, som också finns i så många andra ord.

Begynnelsen tävlade och tog över - i Danmark, i det då danska Norge, i Sverige. Begynnelsen var ordet i Bibelns "i begynnelsen var ordet" och det är ingen slump. För i Bibelöversättningarna finns ingen början.

Vet ni vad purism är? Att vilja rensa, fixa och dona för att få bort inlånade ord. Viljan att göra ett språk så "rent" som möjligt. Det där var illa populärt under 1800-talet.

Ord på be- (och mycket, mycket annat) var inte inne i puristkretsar, och det jobbades och föreslogs och grävdes bland runorna för att hitta alternativ. Viktor Rydberg var en av dem som lobbade för inhemskare ord. Han försökte med eldhåg (=entusiast) och han försökte med börja. Nu vet vi vilket som gick bäst.

Börja tog helt enkelt skruv, av anledning som troligen inte går att förklara med annat än att slumpen ofta styr språkets väg. Så nu är början också slutet, medan begynnelsen mest stannar där emellan.

I Tyskland, England, USA, Norge (även om byrje finns i nynorska), Danmark, Australien ... ja, där är det ord liknande begynna som gäller. Språklig purism kan kännas nog så småtrevligt och hemtamt, men riskerar bli dörrstängare för förståelse över större avstånd.

Mer om tyskt inflytande och jakten på förled och ändelser kommer snart. En cliff-hanger för den insatte: Vad gjorde Ivar Aasen åt -het?

Bråket om språket finns i Norge

Lämnar mitt kompetensområdet, med de risker det innebär. Att man har fel eller drar fel slutsatser till exempel. Vi ska till Norge (på nynorska också Noreg). Så den som har norskt påbrå och finner konstigheter får gärna höra av sig.

Norge har två skriftspråk. Nynorska och bokmål (det sistnämnda dominerande). Konservativt bokmål kallas riksmål. Språkformerna har kamporganisationer bakom sig som ni får länkar till längre ner. Där går det att följa den historiska bakgrunden och utvecklingen till nu.

Språkexempel hämtar jag från norska regeringens hemsida.

Nynorsk version:

"På denne sida finn du informasjon og dokument som handlar om arbeid og velferd på eit overordna nivå. Du kan utforske temaet meir i menyen til høgre."

Samma text fast bokmål:

"På denne siden finner du informasjon og dokumenter som berører arbeid og velferd på et overordnet nivå. Du kan utforske temaet meir i menyen til høyre."

Några kännetecken som kan leda en svensk rätt för att veta vilket skriftspråk man läser. Obestämda artikeln: En/ett = bokmål, ein/eit = nynorska. Plural- och verbändelser på -ar ibland = nynorska (som handlar i texten ovan).

Här är ett par av de språkkämpande organisationerna:
Noregs mållag
Riksmålsforbundet

Och så min tidigare lilla jämförelse mellan ändelser i skrift och tal i Norge och Sverige.

"Är du Therese?" - "Nej, jag heter Nadja"

Om dialektal språklig förvirring. En liten berättelse bara.

Idrottslektion i skolan. Startplatsen för terränglöpningen. En genuint västgötsk gympamajje:

"Är du te res?"

"Nej, jag heter Nadja."

"Jamän, är du te res - å starta alltså?"

"Va?"

Therese = flicknamn.
Te res = till reds, klar att starta.

Vår kaffeautomat säger medan den brygger: "Drycken tillreds".
Vilket blir lite muntert, som vår tidigare folkkära medarbetare Tina Gillberg gjorde mig uppmärksam på, för en ur-Boråsare.

Alltså om man läser ut texten som till reds. Drycken är te res, redan medan den tillreds. Det är snabbt.

Nass - så kan det gå för naturligtvis

Ett fyrstavigt mycket vanligt svenskt ord kan i löpande tal bli till nästan ingenting. Detta är den korta berättelsen om ”naturligtvis” som kan sluta i en hastigt undanstökad enstavighet.

Det var en gymnasielärare som för länge sedan berättade det för mig, och jag trodde honom helt enkelt inte.

Men Ingvar Carlsson bidrar med ljudbevis.

”Talspråk och skriftspråk är långt ifrån samma sak”, undervisade min lärare, då för över 20 år sedan, ”naturligtvis blir till exempel ofta bara nass”.

Jag satt där i bänken och viskade för mig själv: ”Naturligtvis, nats, nass ... nass?” Nej, det gick inte ihop.

Men sedan började jag såklart som vanligt öronspana. Och ”nass” dök nass upp. Olika vanligt hos olika talare såklart.

En av de allra trognaste ”nass”-sägarna visade sig vara Ingvar Carlsson, en av tidernas mest kända boråsare, och före detta statsminister.

Idag började jag leta efter ett ”nass” i Sveriges Radios samlingar, och behövde inte leta länge. Så om du, liksom jag, finner ”nass” svårsmält så lyssna på Ingvar Carlsson.

Egentligen talar Ingvar Carlsson på en presskonferens i augusti 1991 om en historisk händelse. Sverige erkänner de baltiska staternas självständighet. Vill du hellre veta mer om det, än om ”nass” så går du hit i stället: Baltikums frigörelse från Sovjet.

Om de förlorade ändelserna - "ja kasta bort dom"

Det var ett liten språklig utflykt till nynorska som satte igång tankarna. Om man reser från Oslo västerut inåt landet noterar man att melk blir mjölk. (Eller blev åtminstone tidigare - för i Norge pågår alltjämt en kamp om språket, bokmål/nynorska.)

Att jämföra svenska-bokmål-nynorska är alltid kuligt. Svenska och nynorska har vissa drag gemensamt. Bokmål och svenska är mer lika varandra på andra punkter. Någon dag gör jag kanske en länksamling i ämnet.

Hur som helst, i nynorska områden dricker man mjölk. Och tidsböjer verbet "å kaste" (kan också heta "kasta" i grundform) så här: eg kastar, eg kasta, eg har kasta. Inte mycket skillnad mellan formerna där inte, tänkte jag när jag såg detta böjningsschema. Kan det räcka för att hålla reda på nu, då och då?

Jag kastade mig i tankarna till svenska. Att kasta - jag kastar - jag kastade - jag har kastat. Mer av ändelser, helt klart.

Men försök nu att lyssna noga på dig själv och andra när ni pratar på oplanerat och vardagligt - lyssna inte bokstavstroget utan efter de ljud du verkligen hör.

Detta tror jag att du hör då: Det som är skriftspråklig nynorska det är talspråk på svenska. Kasta böjs: ja kastar, ja kasta, ja ha kasta. Och - ta mig sjutton - lyssna igen. Är det inte rent av så att även "jag kastar" ofta låter "ja kasta"?

Ja kasta, ja kasta, ja ha kasta. Muntlig böjning av svaga verb på svenska - rätt lätt på detta sätt. -r, -de och -t kasta vi helt enkelt ut med badvattnet, så var vi av med dem.

Solen i söder - en slump?

Påskhelg och jag traskar i skogen kalasvädret. Solen står i söder och bränner rent av lite.

Jag har några varianter av väderstrecket söder i huvudet, och bollar med dem.

Sönderjylland heter södra delen av Jylland, det omstridda landområde som till slut delades mellan Tyskland och Danmark. Förr trodde jag att sönder = trasig, för att det var ett delat land.

Kanske Sunderland i England kan vara ett sydligt land (fast staden ligger i nordost). På den punkten tycks det inte stämma - någon Wikipedist påstår i alla fall att det just i detta fall faktiskt handlar om en form av trasig. Möjligen floden i Sunderland som har ätit sig in ner landskapet och gjort sig en dal.

Sunnmöre ligger i Norge, ute vid det stora havet, och norr därom finns Nordmöre. Sunnanvind blåser från söder. Sörgården har vi väl alla hört i sammansättningen sörgårdsidyll och Sörgården där Olle och Kerstin i Bullerbyn bodde. Sundre socken ligger på södra Gotland, liksom Sudret.

Här har vi således söderformerna: sönder, söder, sör, sunder, sudr, sunn och sunnan. Sun = sol på engelska. Söndag är solens dag. Det känns som det hänger ihop, eller hur? Klockan tolv när det är normaltid, alltså vintertid, står solen i söder. Söder = solens väderstreck?

Och faktiskt - just så kan det vara med söder - traska vidare till Svensk etymologisk ordbok på nätet, och upptäck mer. Söder har, heter det, ett omstritt ursprung, men det troligaste sammanhanget är just: Söder är solens väderstreck!

På gränsen mellan -red och -ryd

Efterledet ryd/red/röd/rud som är så vanligt i orts-, by- och gårdsnamn varierar vokaliskt i mitten över landet.

Betydelsen är dock densamma: röjning, nybruten mark.

Mellan Ulricehamn och Jönköping, inte riktigt slaviskt efter landskapsgränsen men nära nog, tar ändelsen formen -red på västgötasidan, -ryd på Smålandssidan.

Jag snöar inte bara in på språk, utan också gärna kartor. Gröna kartan, gula kartan, orienteringskartan, Google Earth - allt sådant.

Och när jag letar kartledes i nämnda gränstrakt har jag fastnat för den skarpa red/ryd-gränsen. Letar undantag, men har hittills inte hittat ett enda -red i Småland. Däremot något mycket ensamt -ryd alldeles nära Smålandsgränsen. Sedan råder -red allena.

Ända fram till trakterna kring Borås, där det, av någon anledning, finns en -rydenklav. Inte så att ryd är vanligast här, men -ryd finns och ganska mycket också. Lockryd, Gravryd, Tosseryd, Målsryd, Taryd - mitt i -redland. Varför? Kanske någon läsare har en teori?

Den som vet ett -red i Småland får också gärna säga till. Så kan vi sedan gemensamt roa oss med en funnen bekräftelse för den gamla regeln "ingen regel utan undantag".

E-postadress: news.sjuharad...

En liten notering bara, kring en sådan där vardaglig motsägelsefullhet som bara finns, utan att det riktigt går att motivera eller förklara varför.

Jag ber ofta lyssnare som ringer med nyhetstips att skicka ett mejl, för att tipset inte ska bli glömt.

"Och e-postadressen är news, som på engelska, news.sjuharad..."

Varför måste jag säga så? Varför har vi den adressen? I Sveriges Radio, ett företag som i sitt uppdrag har att "särskilt värna om svensk kultur och musik samt det svenska språket".

Vi kunde gott ha adressen nyheter.sjuharad... men det har vi inte.

När det nu är som det är så vore det tröttsamt att ändra, för då måste vi upplysa alla de hundratals avsändare som använder news-adressen att byta. Och då får den praktiska verkligheten styra.

Om vi sulle ägna oss åt sa och sulle lite till?

Googlar mig fram efter nya rön när det gäller "sa" och "sulle" för att ta tråden från senast vidare lite. Jag hittar såklart massor av rena felstavningar och någon med smeknamnet Sulle. Vi hoppar detta.

I Löpareskogen utanför Hjo fanns en urmakare och "amatörtandläkare" vid namn Gustaf Möller. Läs gärna mer om en tandutdragning man inte gärna ville vara med om. Ett litet citat med sulle:

"Nolinska på Monkebo hade fått förskräcklig tandvärk så di sa tena ho sulle söka upp Möller i Löpareskogen. Han sto på döngestan å så nôr ho kom upp för lia å sum vanligt lå varktua tress i råckaflika."

På Háskóli Íslands undervisas i språksociologi och svenska dialekter. Här lär sig studenterna att "sa" och "sulle" är typiskt för götamål, det vill säga Väster- och Östergötland samt Småland.

Sista exemplet idag då. Nässjö kommun skriver hemma hos sig på nätet om riksdagsmannen Petter Jönsson i Träslanda, som tycks ha varit både envis politiker och en glad gosse på sin tid.

Och, för detta sammanhang, det påstås att: "Petter Jönsson var känd för sin snabbtänkthet och sina skarpa infall. Han talade alltid genuin småländska och sa till exempel 'sulle' i stället för skulle och 'mek' istället för mig."

"I sa inte säga sa och sulle"

A:et i slutet av "ska" utalas olika av talare från olika platser i landet. Ämnet avhandlades i P1:s Språket förra helgen (programmet går med fördel att podda). Det handlar om ett öppet a och ett slutet a, som alltså gör att a i "ska" tenderar att variera med dialekt.

Jag ska göra ett tillägg när det gäller ska. I mina hemtrakter i nordvästra Småland tenderar "k" i ska att inte finnas alls. Där heter det båda "sa" och "sulle", i synnerhet när orden är obetonade, men även ett nog så betonat ska kan gott heta sa.

Det obetonade "sa" har inte a som i kortformen av sade, utan öppet, som i "va?". Betonat "sa" uttalas med långt öppet a.

Nyfiket är ju hur spridd denna k-saknad är, och på den frågan har jag inget svar alls. Däremot en minimalistisk anekdot, som jag hörde som barn. Chansen finns ju att den har sanningskänning, vad vet man?

En folkskollärare av den gamla stammen, i den dåvarande dialektaversiva skolan undervisar:

"I sa inte säga sa och sulle. I sa säga ska och skulle. Nå barn, hur var det nu I sulle säga?"

Så googlade jag lite på "sa" och "sulle" och återigen (tidigare här) dyker dialektforskaren Anna Gunnarsdotter Grönberg upp, i en artikel om det forskningsprojekt hon jobbar med. Till denna artikel hör en lista med västsvenska dialektiskheter. En av dessa är just "sa" och "sulle" som hänförs till Västergötland utan närmare precisering.

Bra, då är vi utbredningen lite närmare på spåren. Nordvästra Småland och Västergötland (fast jag tycker inte att jag hör dessa ord i Borås - måste speciallyssna efter dem lite ett tag). Mer då? - åt norr, öster, väster, söder? Det kanske klarnar vad det lider.

Här är för övrigt en nödvändig länk för språkintressenter: Institutet för språk och folkminnen

Denhäringa och dendäringa - var hör de hemma?

Det tycks som jag är särskilt intresserad av de där små talspråkligheterna som är så svåra att få grepp om.

Just nu har jag fått "denhäringa" och "dendäringa" i huvudet. Googlar och har mig och försöker få klarhet i om det jag tror kan stämma. Nämligen att dessa förlängningar av "den här" och "den där" är betydligt vanligare i Sjuhäradsbygden än i mina hemtrakter kring Huskvarna.

En "denhäringa"-person är till exempel huvudregionrådet i Västra Götaland, Roland Andersson (S) från Borås. Ordet hörs också i övrigt tämligen regelbundet i domhäringa nyheterna Radio Sjuhärad.

Jag tror att domhäringa orden är vanligare här än där. Eller lyssnade jag bara inte efter detta ord förr när jag bodde i Småland. Vad tror ni?

Alla skolor i Borås heter fel

Jag kan inte annat än tycka att det är lustigt och ganska udda, med språkunderhållningsvärde. Att alla skolnamn i Borås innehåller ett brott mot Språkrådets "Svenska skrivregler". Jajamän, skolorna, där barnen och de unga ska bibringas kunskapen att skriva så rätt och bra som möjligt, för att slippa reta de gamle med illa stavad svenska.

Det är inte mycket som fattas. Svaneholmskolan kan vi ta som exempel. Är det inte lite ont om "s" där strax efter mitten? Är det inte rentav så att det strängt taget inte är en skola som benämns, utan segt godis från Svaneholm?

"Skrivs ett förled normalt med foge-s i sammansättningar, skrivs det med foge-s
även när efterledet börjar på s: mentorssamtal."

Citatet här kommer från "Svenska skrivregler" och klargör hur Språkrådet vill ha det. Vi provar och sätter ihop något med Svaneholm, -vägen till exempel.

Svaneholmvägen - känns inget vidare...
Svaneholmsvägen - nu liknar det något!

Alltså. Svaneholmsskolan.

Jag har lovat att inte språkpolisa, så det gör jag inte heller. Fnissar bara lite, och undrar hur skolorna i Borås kom att bli sådana djärva frifräsare, som verkligen vågar utmana och strunta i regler.