Vad är förtroende värt?

Min fru och jag har vid flera tillfällen diskuterat ordet "kontakt". Hon säger ungefär:

- Jag fick kontakt med intervjupersonen idag. (Ja, hon är också journalist.) När hon använder kontakt menar hon något man antingen får - ett slags personligheternas omedelbara klickande - eller något man inte får.

Kontakt för min fru är 0 eller 100, inget däremellan. För mig är "kontakt" något annat. Jag kan få bra kontakt, eller ganska bra kontakt, eller inte så bra. Och så vidare. Alltså något som kan anta vilket som helst värde mellan 0 och 100.

Jag kom att tänka på detta idag, och jag tror att det är viktigare än man först kan tro. Ylva Johansson säger att hon har förtroende för Håkan Juholt. Men vilken är hennes definition av "förtroende"? Glidande skala, eller antingen 0 eller 100?

Råd till Ylva: Blogga igen, skriv gärna långt och penetrera grundligt hur du ser på förtroende, vad som krävs för att vinna eller förlora sådant - och kanske, framför allt, gäller för dig allt eller inget, eller glidning uppåt och neråt beroende på utsagor och handlingar?

Och till journalister och andra uttolkare av politiska budskap - fundera: Är jag och intervjupersonen någorlunda överens om kärnbegreppens innebörd? Utan en hygglig samsyn kan frågan: "Har du förtroende för Håkan Juholt?" producera ett svar från en helt annan utgångspunkt, och därmed kan tankeutbytet bli närmast ogenomskådligt.

Detta har hänt. Många gånger.

Dem är ofta inte bra

Det kliar i ögat när jag ser formuleringar som:

"Dem vet inte vad som är bäst för dem."

Och kliar gör det på många andra också. Någongång i framtiden kanske språkutvecklingen har sprungit förbi mig, och andra som känner som jag. Men där är vi inte nu.

Den som skriver texter och vill bli räknad som kunnig och seriös bör se upp med de och dem. Är du en av de osäkra? Ulf Benkel twittrade bastipset - byt och känn efter.

Ni och er funkar likandant som de/dem. Byt in:

"Ni vet inte vad som är bäst för ni."

I de positioner "ni" känns rätt = "de".
I de positioner "ni" känns fel = "dem".

Då har vi:

"De vet inte vad som är bäst för dem."

Fixat!

Tillägg - jag och ett litet gäng fortsätter twittra i ämnet. Ett tips till:

@Kennet_Ohlund @ulfbenkel Det enda som fick mig att minnas det där var att tänka oss=dem, vi=de. Tre bokstäver blir tre, två blir två.

— Malin Dahlberg (@HerrMalin) December 20, 2011

Det kan heta n*boll - men säg inte det!

 En fundering har svirrat i mitt huvud över natten.

Den tar avstamp i gårdagens inlägg - att om folk säger svininfluensa, så heter det också svininfluensa. Vad myndigheterna än använder för beteckning.

På Facebook, det sociala nätverket, finns två konkurrerande grupper. En för dem som vill hävda sin rätt att säga "n*boll" därför att det alltid har hetat så, en annan grupp under beteckningen "Det heter för fan INTE n*boll!"

Igår skrev jag om det självklara i att säga svininfluensa, idag tänker jag argumentera för varför man inte bör använda n*boll.

Hur går detta ihop - är jag inkonsekvent?

Nej, jag tycker inte det själv i alla fall. Så här, nämligen:

1) Det heter n*boll, liksom det heter svininfluensa. Därför att dessa ord används.
2) Använd ändå inte n*boll - säg chokladboll istället.

Därför att vi vet att n-ordet är ett ord med en historia som gör att många tar illa upp när det används. Därför är det inget bra ord, även om det används. Varför förolämpa en grupp avsiktligt och medvetet? Det är inte vad jag skulle kalla hyfs och folkvett helt enkelt.

Svinen då, och grisbönderna? Ska vi inte av hänsyn till dem låta bli svininfluensa? Från USA kom rapporter om sjunkande fläskförsäljning i svininfluensans tidiga skede. Då behövs frågan: Är grisbönder historiskt en socialt missgynnad och diskriminerad grupp?

Nej, är mitt svar. Och däri ligger skillnaden mellan n*boll och svininfluensa. Båda orden finns, men det ena bör du inte använda om du vill försöka vara en god medborgare.

Den grisbonde som har något att invända får gärna höja sin röst och kommentera detta inlägg.

Jag är politiskt korrekt - och det är jag stolt över!

EDIT: Jag har inte besökt denna min gamla blogg på mycket länge, och när jag läser den idag ser jag att jag har skrivit ut n-ordet på flera ställen. Det tyckte jag tydligen gick för sig 2009, men det tycker jag inte 2023 och därför har jag ändrat i texten.

Myndigheter bestämmer inte tillåtet språk - svininfluensa

"Och så får man ju inte säga svininfluensa nu heller..."

Jag hörde denna fras uttalas i min närhet nyligen. Nähä, vem har bestämt det då, tänkte jag. Och svaret är lika givet som glögg vid första advent. Ingen har bestämt det, och ingen kan bestämma det.

Om influensan som lurar där ute någonstans benämns svininfluensa av i stort sett alla som talar om den till vardags, ja, då heter den ju det.

Sedan är det helt annan sak att de myndigheter som är inblandade i samhällsskydd, vacciner och vård har bestämt att de tänker använda "den nya influensan". Det håller de sig till visar mina turer runt på diverse hemsidor.

Google kan vara ett litet mått på hur nya ord används i skrift. Svininfluensa ger över 3 miljoner träffar, nya influensan bara en dryg miljon. Svininfluensa vinner på poäng, utan tvekan.

Alla stora medier använder svininfluensa - även om SR:s Ekot fortfarande garderar sig ibland med "den så kallade svininfluensan".

Just den garderingen tycker jag ytterligt illa om - för mig har den ett signalvärde: "Vi som är duktiga och pålästa vet minsann vad det heter på riktigt, men för att alla därute som är för dumma för att fatta vad myndigheterna har bestämt - för att de ska begripa så talar vi deras språk, litegrand".

Så var den här garderingen troligen inte medvetet tänkt, men det är så den klingar i mina öron.

"Och så får man ju inte säga svininfluensa nu heller..."

Den som använder den frasen ger också uttryck för samma gardering fast från andra hållet, och det gillar jag inte värst heller - det antyder en slags tro på en överordnad språkpolis, som kan styra och ställa och verkligen bestämma vad vi ska säga.

Och så funkar inte språket. Tycka vad man vill - men det som var "fel" blir rätt när det används av tillräckligt många. Annars hade våra lärare fortfarande tittat snett på oss när vi skriver "vi är" istället för "vi äro".

Däremot är det klokt att veta att när myndigheterna talar om svininfluensan så kommer de att säga "den nya influensan".

Everyone's doing it all the time

Lyssna en stund - var som helst, på nästan vilket samtal som helst. Telefonsamtal, på bussen, i radio, i tv. Alla gör det hela tiden.

En liten överdrift, såklart. Inte alla. Inte hela tiden. Men lyssna!

Du kommer att höra hur proppfullt talspråket är av engelska. Enstaka ord. Små inskjutna utrop. Fasta fraser. Hela meningar ibland.

"What's up?"

"Shit happens!"

"Här ska du få en liten teaser."

"Oh, spooky..."

"He's my man!"

Bra eller inte? Till vardags får det vara som det är för min del. I svenskspråkig radio och tv utestänger engelskan delar av publiken, och det är inte riktigt schysst.

Programledare och journalister i breda medier ska alltid uttrycka sig så enkelt och begripligt som möjligt. Och det innebär rimligen också att det är svensk svenska som gäller.

Att kliva över dialektgränsen in i ett nytt språk

Att svenska och finska är två språk är så uppenbart att det inte behöver diskuteras. Sinsemellan totalt obegripliga. Genomgripande grammatiska skillnader. Basordförråd med mycket få gemensamheter.

Men när två språk/dialekter liknar varandra - vad är det då som avgör när en dialekt blir till eget språk? Jag har funderat på det där lite då och då - senast frågan flöt upp i mitt huvud var i somras när vi åkte till Skottland.

Jag började läsa på och hittade språket scots - eller är det lite udda stavad engelska - alltså en dialekt?

Scots:

"We want tae mak siccar that as mony folk as possible can finn oot aboot the Scottish Pairlament."

Engelska:

"We want to make sure that as many people as possible can find out about the Scottish Parliament."

Vi tar ett par textsnuttar till - och i det här fallet betraktar vi det som rätt självklart att det rör sig om två språk (citerat från engelska Wikipedia):

Danska, följt av norskt bokmål:

"I 1877 forlod Brandes København og bosatte sig i Berlin."

"I 1877 forlot Brandes København og bosatte seg i Berlin."

Minimal skillnad i text, och trots att vi vet att danska och norska låter helt olika, varför räknas det så självklart som två språk?

Skillnaden mellan standardsvenska och älvdalska eller jämtska är mycket större än i exemplet här uppe, men ändå - historiskt har älvdalska och jämtska räknats som dialekter.

Litet textprov på älvdalska (hämtat här):

"Ig wet fel ur ruoli eð brukeð wårå dar gęslpåytjin add dugåð riet nån uonngums. Addum ien slaikan uonngums i gęslun iessn."

Det finns massor mer att skriva om andra varandra närliggande målfören, och huruvida talarna av målen räknar sitt sätt att tala som språk eller dialekt - och inte minst - vilken ståndpunkt omvärlden intar. Det gäller till exempel tornedalsfinska och finska. Bokmål och nynorsk i Norge. Tjeckiska och slovakiska. Serbiska, bosniska, kroatiska.

I de fall det finns tveksamhet i frågan dialekt/språk så kan man också utgå från att det finns en mindre eller större språkstrid i faggorna. För ett språk har så mycket större status än dialekt.

Fundera själv på dina fördomar och föreställningar.

Dialekt - när hjärnan får jobba själv dyker gärna en massa associationer upp: bonnigt, fult, ovårdat, rotvälska... Inte hos dem som gillar sin dialekt, men väldigt ofta hos andra i omgivningarna.

Språk - det är något eget, något som bär en kultur. Ens eget språk vill man föra vidare till sina barn.

Finns det någon tumregel då - dialekt eller språk? Njaäe, gränsen är flytande. Språk tenderar att:

• ha ett eget skriftspråk och en litterär tradition
• ha makt och myndighet bakom sig
• ha talare som själva är säkra på att de talar ett språk
• ha en omgivning, och kanske framför allt myndigheter, som erkänner språket

Med den definitionen är scots ett språk, liksom tornedalsfinska - älvdalskans vänner strävar på för att nå från dialekt till språk. Läs till exempel denna diskussion kring älvdalska på Wikipedia.

Att lyssna på från Språket i Sveriges Radio P1:

P1 VR Språket 20090624 Jämtska - språk eller dialekt?

Kan strävan efter ett eget språk gå för långt? Ja, det tror jag nog. Om två liknande mål hamnar på varsin sida av en riksgräns, om de två länderna blir konkurrenter (eller rent av fiender) - då finns en tendens att ta fasta på och försöka förstärka de skillnader som finns.

På så sätt blir "vi" tydligare, men också "de" blir tydligare. Det ökar inte den mellanfolkliga förståelsen.

Inte bara ärter spritas

Spritar ärter - det gör jag nästan aldrig. Såvitt jag begriper betyder det att pillra ut ärter ur ärtskidan.

Denna sensommar/höst har det säkert spritats en och annan ärta, men det som verkligen spritas numera - det är händer.

Sjukvården har länge spritat. Men ordet har verkligen fått vingar och flugit ur klinikerna på senare tid.

På varje toalett på mitt jobb står den - handspritsflaskan.

Apropå höstens hot - läste en twittrad ordvits häromdagen. Saker som är lika: Svininfluensa - gubbsjuka.

Här kan du också läsa om sprita.