Sommaretymolgi

Hett. Svett. Bad.

Men varför har vi sommar. Årstiden kunde lika gärna heta något annat, såsom "solingen", "hötiden", "ljuse".

Svensk etymologisk ordbok på nätet brukar kunna bota denna slags funderingar lite.

Sommar, summer, Sommer. Svenska, engelska, tyska - vi har något gemensamt alldeles uppenbart.

Vi backar lite i tiden: sumar (fornhögtyska, fornsaxiska), sumor (anglosaxiska).

Och lämnar Europa: sáma (sanskrit) = halvår. Jämför med latinska prefixet semi-.

Då har vi, enligt den etymologiska ordboken, troligen tagit oss tillbaka till en tid och ett samhälle där man räknade med två årstider, omfattande varsitt halvår.

Ödestigen felhörning

När någon säger "ödesdiger" hör inte alla rätt. Om man inte vet att "diger" är ett svenskt ord, så hör man kanske något annat, skriver eventuellt sedan det man tror man hörde. Och då blir det omedvetet fel (enligt ordboken fel, i alla fall).

Detta är inte så konstigt - alla kan inte vara lika skickliga i språkets hörn och kanter. Och skriva får man ändå.

Något som dock gör mig lite häpen - det är att det tycks gå att tjäna sitt uppehälle med språket som verktyg, utan att kunna sitt verktyg. Liksom synd om alla som kan skriva och ändå inte lyckas få jobb.

Jag läste på filmfodralet till en svensk film:

"Men i en ödestigen sekund förvandlas hans liv..."

Alfabetsmetoden

För länge sedan försökte jag lära mig franska med något vi skulle kunna kalla alfabetsmetoden. Ett litet lexikon hade jag, tänkte börja på A och jobba mig fram till Z. Plugga, plugga, plugga - sedan skulle jag kunna allt.

Det tog stopp rätt fort. Ett enda ord minns jag från mitt projekt. Aiselle. Betyder axel.

Till ingen annan nytta längre, än att jag kunde skriva denna lilla historia.

Sjungom studentens...

Jag trodde att jag visste att det är "Sjungom studentens lyckliga dag".

Men överallt i nyss förgången tid såg man "Sjung om..."

Sjungom eller sjung om. Vad ska det vara?

Om de som skriver på nätet finge bestämma - tveklöst "Sjung om" med 66.000 googleträffar mot 9.000.

Om min sångbok får bestämma heter det "Sjungom" vilket lär ska uttolkas "Låt oss besjunga".

Sätherberg skrev texten på uppmaning av prins Gustaf, som komponerade.

I första trycket, googlar jag fram från lite luddig källa, stod "Sjung om". Kanske ett feltryck. Kanske menade han ändå "Sjungom" för så trycktes det senare.

När tidningar skriver "Sjung om" kommer gärna språkpolisen i läsekretsen fram och hävdar "Sjungom".

Men - framför jag bestämt - varför tvista? När sången används som den är avsedd, det vill säga sjunges, så höres ingen skillnad vilket du sjunger - sjung om eller sjungom - bara sjung! Så det så.

Danskt dialektiskt djupdyk

Först: Liksom vid min norska språkutflykt gäller idag reservationen, att jag här tassar nära kanten av min kompetens - vilket betyder att det jag skriver, tror jag mig veta är sant och riktigt, men kan vara missuppfattat. Med detta skrivet spinner vi loss.

Vi graderar de tre stora nordiska språken efter nutida "dialektighet".

1) Norge leder dialektligan. Dialekter har tämligen hög status, brett stöd och lever också kvar i genuin (och ibland ganska svårbegriplig) form.

2) Sverige placerar jag här. Det går fortfarande i de flesta fall bra att höra (ungefär) varifrån en person kommer genom uttal och satsmelodi. Regionala och lokala grammatiska skillnader dock på starkt avtagande, men är inte borta än. Jag hör regelbundet båten kallas "han" och dörren "hon" i ett för standardsvenskan numera främmande tregenussystem.

3) Danmark. Traditionella dialekter är närmast dödförklarade enligt de källor som jag har sneglat på. Standarddanska = københavnsk är mycket dominerande, men regionala uttalsskillnader fortlever.

Det var något slags grovt nuläge. Den som vet bättre hör av sig och protesterar.

Fast egentligen var det bakåt i tiden jag ville. Till de danska dialekter som inte finns, men fanns ganska nyligen. Lyssna på dem här (och läs massor mer om språk i Danmark) - hur sjovt som helst för språknördar!

Bara en sådan sak som att ett av de nordiska språkens tydligaste gemensamma kännemärken - den efterställda bestämda artikeln - inte fanns i dialekterna på västra Jylland. Hoppsan!

Hus-et, hund-en etc. stammar ur ett demonstrativt pronomen som hängdes på och till slut växte ihop med ordet. Gäller alltså i isländska, norska, danska och svenska till skillnad från till exempel de likaledes germanska språken engelska och tyska.

Men inte överallt i Danmark, alltså. Där rådde på dialekternas tid former motsvarande "den hund" för att peka ut hunden.

Paus och kväll. Risk finns dock för fortsatt dansk fixering. Farvel og på gensyn!

Systerspråkets sorgliga svårförståelighet

Det är retligt tycker jag - att ett språk som är så nära, ändå talspråkligt är så långt bort.

Fullt med danska fotbollssupportrar i Stockholm i förmiddags. Vi är røde, vi är hvide för fullt i trappan ner mot Sergels torg. Jag lyssnade lite diskret på ett gäng och försökte komma in i vad de pratade om. Utan större framgång.

Innehållsförteckning på halstablett: Sødestoffer, aromaer, antiklumpningsmiddel, farvestof. Voksenpastil - ikke børnepastil.

Lätt och smidigt i skrift. I samtal ansikte mot ansikte med en enskild genomsnittsdansk klarar jag mig också i regel godt, om det rör sig om att klara ut vardagligheter. Litar på några år i Skåne i slutet av 80-talet, med tämligen täta utflykter med flygbåtarna över Öresund.

Men att halka in i ett pågående samtal och hänga med, där närmar jag mig kompetenstaket och känner mig lite som greveparet hos Galenskaparna/After Shave.

Retligt att två språk som är så oerhört lika, ska låta så olika. Synd ... fast kul att jag började fundera. För nu har jag hittat en massa länkar om danska, som jag har följt hit och dit. Mycket talar för att även nästa inlägg får ett danskt tema.

Till sist: Roande om hur svenska uppfattas av amerikaner. En klassiker.