Först: Liksom vid min norska språkutflykt gäller idag reservationen, att jag här tassar nära kanten av min kompetens - vilket betyder att det jag skriver, tror jag mig veta är sant och riktigt, men kan vara missuppfattat. Med detta skrivet spinner vi loss.
Vi graderar de tre stora nordiska språken efter nutida "dialektighet".
1) Norge leder dialektligan. Dialekter har tämligen hög status, brett stöd och lever också kvar i genuin (och ibland ganska svårbegriplig) form.
2) Sverige placerar jag här. Det går fortfarande i de flesta fall bra att höra (ungefär) varifrån en person kommer genom uttal och satsmelodi. Regionala och lokala grammatiska skillnader dock på starkt avtagande, men är inte borta än. Jag hör regelbundet båten kallas "han" och dörren "hon" i ett för standardsvenskan numera främmande tregenussystem.
3) Danmark. Traditionella dialekter är närmast dödförklarade enligt de källor som jag har sneglat på. Standarddanska = københavnsk är mycket dominerande, men regionala uttalsskillnader fortlever.
Det var något slags grovt nuläge. Den som vet bättre hör av sig och protesterar.
Fast egentligen var det bakåt i tiden jag ville. Till de danska dialekter som inte finns, men fanns ganska nyligen. Lyssna på dem här (och läs massor mer om språk i Danmark) - hur sjovt som helst för språknördar!
Bara en sådan sak som att ett av de nordiska språkens tydligaste gemensamma kännemärken - den efterställda bestämda artikeln - inte fanns i dialekterna på västra Jylland. Hoppsan!
Hus-et, hund-en etc. stammar ur ett demonstrativt pronomen som hängdes på och till slut växte ihop med ordet. Gäller alltså i isländska, norska, danska och svenska till skillnad från till exempel de likaledes germanska språken engelska och tyska.
Men inte överallt i Danmark, alltså. Där rådde på dialekternas tid former motsvarande "den hund" för att peka ut hunden.
Paus och kväll. Risk finns dock för fortsatt dansk fixering. Farvel og på gensyn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar