Myndigheter bestämmer inte tillåtet språk - svininfluensa

"Och så får man ju inte säga svininfluensa nu heller..."

Jag hörde denna fras uttalas i min närhet nyligen. Nähä, vem har bestämt det då, tänkte jag. Och svaret är lika givet som glögg vid första advent. Ingen har bestämt det, och ingen kan bestämma det.

Om influensan som lurar där ute någonstans benämns svininfluensa av i stort sett alla som talar om den till vardags, ja, då heter den ju det.

Sedan är det helt annan sak att de myndigheter som är inblandade i samhällsskydd, vacciner och vård har bestämt att de tänker använda "den nya influensan". Det håller de sig till visar mina turer runt på diverse hemsidor.

Google kan vara ett litet mått på hur nya ord används i skrift. Svininfluensa ger över 3 miljoner träffar, nya influensan bara en dryg miljon. Svininfluensa vinner på poäng, utan tvekan.

Alla stora medier använder svininfluensa - även om SR:s Ekot fortfarande garderar sig ibland med "den så kallade svininfluensan".

Just den garderingen tycker jag ytterligt illa om - för mig har den ett signalvärde: "Vi som är duktiga och pålästa vet minsann vad det heter på riktigt, men för att alla därute som är för dumma för att fatta vad myndigheterna har bestämt - för att de ska begripa så talar vi deras språk, litegrand".

Så var den här garderingen troligen inte medvetet tänkt, men det är så den klingar i mina öron.

"Och så får man ju inte säga svininfluensa nu heller..."

Den som använder den frasen ger också uttryck för samma gardering fast från andra hållet, och det gillar jag inte värst heller - det antyder en slags tro på en överordnad språkpolis, som kan styra och ställa och verkligen bestämma vad vi ska säga.

Och så funkar inte språket. Tycka vad man vill - men det som var "fel" blir rätt när det används av tillräckligt många. Annars hade våra lärare fortfarande tittat snett på oss när vi skriver "vi är" istället för "vi äro".

Däremot är det klokt att veta att när myndigheterna talar om svininfluensan så kommer de att säga "den nya influensan".

Everyone's doing it all the time

Lyssna en stund - var som helst, på nästan vilket samtal som helst. Telefonsamtal, på bussen, i radio, i tv. Alla gör det hela tiden.

En liten överdrift, såklart. Inte alla. Inte hela tiden. Men lyssna!

Du kommer att höra hur proppfullt talspråket är av engelska. Enstaka ord. Små inskjutna utrop. Fasta fraser. Hela meningar ibland.

"What's up?"

"Shit happens!"

"Här ska du få en liten teaser."

"Oh, spooky..."

"He's my man!"

Bra eller inte? Till vardags får det vara som det är för min del. I svenskspråkig radio och tv utestänger engelskan delar av publiken, och det är inte riktigt schysst.

Programledare och journalister i breda medier ska alltid uttrycka sig så enkelt och begripligt som möjligt. Och det innebär rimligen också att det är svensk svenska som gäller.

Att kliva över dialektgränsen in i ett nytt språk

Att svenska och finska är två språk är så uppenbart att det inte behöver diskuteras. Sinsemellan totalt obegripliga. Genomgripande grammatiska skillnader. Basordförråd med mycket få gemensamheter.

Men när två språk/dialekter liknar varandra - vad är det då som avgör när en dialekt blir till eget språk? Jag har funderat på det där lite då och då - senast frågan flöt upp i mitt huvud var i somras när vi åkte till Skottland.

Jag började läsa på och hittade språket scots - eller är det lite udda stavad engelska - alltså en dialekt?

Scots:

"We want tae mak siccar that as mony folk as possible can finn oot aboot the Scottish Pairlament."

Engelska:

"We want to make sure that as many people as possible can find out about the Scottish Parliament."

Vi tar ett par textsnuttar till - och i det här fallet betraktar vi det som rätt självklart att det rör sig om två språk (citerat från engelska Wikipedia):

Danska, följt av norskt bokmål:

"I 1877 forlod Brandes København og bosatte sig i Berlin."

"I 1877 forlot Brandes København og bosatte seg i Berlin."

Minimal skillnad i text, och trots att vi vet att danska och norska låter helt olika, varför räknas det så självklart som två språk?

Skillnaden mellan standardsvenska och älvdalska eller jämtska är mycket större än i exemplet här uppe, men ändå - historiskt har älvdalska och jämtska räknats som dialekter.

Litet textprov på älvdalska (hämtat här):

"Ig wet fel ur ruoli eð brukeð wårå dar gęslpåytjin add dugåð riet nån uonngums. Addum ien slaikan uonngums i gęslun iessn."

Det finns massor mer att skriva om andra varandra närliggande målfören, och huruvida talarna av målen räknar sitt sätt att tala som språk eller dialekt - och inte minst - vilken ståndpunkt omvärlden intar. Det gäller till exempel tornedalsfinska och finska. Bokmål och nynorsk i Norge. Tjeckiska och slovakiska. Serbiska, bosniska, kroatiska.

I de fall det finns tveksamhet i frågan dialekt/språk så kan man också utgå från att det finns en mindre eller större språkstrid i faggorna. För ett språk har så mycket större status än dialekt.

Fundera själv på dina fördomar och föreställningar.

Dialekt - när hjärnan får jobba själv dyker gärna en massa associationer upp: bonnigt, fult, ovårdat, rotvälska... Inte hos dem som gillar sin dialekt, men väldigt ofta hos andra i omgivningarna.

Språk - det är något eget, något som bär en kultur. Ens eget språk vill man föra vidare till sina barn.

Finns det någon tumregel då - dialekt eller språk? Njaäe, gränsen är flytande. Språk tenderar att:

• ha ett eget skriftspråk och en litterär tradition
• ha makt och myndighet bakom sig
• ha talare som själva är säkra på att de talar ett språk
• ha en omgivning, och kanske framför allt myndigheter, som erkänner språket

Med den definitionen är scots ett språk, liksom tornedalsfinska - älvdalskans vänner strävar på för att nå från dialekt till språk. Läs till exempel denna diskussion kring älvdalska på Wikipedia.

Att lyssna på från Språket i Sveriges Radio P1:

P1 VR Språket 20090624 Jämtska - språk eller dialekt?

Kan strävan efter ett eget språk gå för långt? Ja, det tror jag nog. Om två liknande mål hamnar på varsin sida av en riksgräns, om de två länderna blir konkurrenter (eller rent av fiender) - då finns en tendens att ta fasta på och försöka förstärka de skillnader som finns.

På så sätt blir "vi" tydligare, men också "de" blir tydligare. Det ökar inte den mellanfolkliga förståelsen.

Inte bara ärter spritas

Spritar ärter - det gör jag nästan aldrig. Såvitt jag begriper betyder det att pillra ut ärter ur ärtskidan.

Denna sensommar/höst har det säkert spritats en och annan ärta, men det som verkligen spritas numera - det är händer.

Sjukvården har länge spritat. Men ordet har verkligen fått vingar och flugit ur klinikerna på senare tid.

På varje toalett på mitt jobb står den - handspritsflaskan.

Apropå höstens hot - läste en twittrad ordvits häromdagen. Saker som är lika: Svininfluensa - gubbsjuka.

Här kan du också läsa om sprita.